- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioandra årgången. 1943 /
18

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Från Zoega till Frederik Poulsen. Av Axel Boëthius

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Axel Boethius

neration, som fick mottaga det stora arvet,
då Carl Jacobsen dog 1914, — det vill säga,
särskilt med Frederik Poulsen, vilken 1915
trädde in som inspektör och Ny
Carlsberg-Fondets sekreterare, och med direktör Helge
Jacobsen, Carl Jacobsens son. Den senares
insiktsfulla stöd vid antikinköpen och Ny
Carlsberg-Fondets beredvillighet att
möjliggöra de nya stora inköpen förtjäna
givetvis att särskilt framhållas. Ser man nu
tillbaka på Frederik Poulsens verk i
Glyptoteket, är vetenskaplig gästfrihet ett ord,
som kommer av sig själv. Den traditionen
i Danmark och i Glyptoteket har han
liksom Helge Jacobsen hållit högt, på samma
gång som han givit den ett nytt innehåll
av sin personlighet och sin vetenskapliga
auktoritet. Att komma till Glyptoteket
under Frederik Poulsens tid har varit ej
blott att se museets skatter utan att
jämväl diskutera dem och få sina egna uppslag
granskade av en äldre kamrat — så fick
också en ung student känna det — med en
materialkännedom, en erfarenhet och en
metodisk stränghet, som frikostigt ställdes
till förfogande. Med denna andliga
gästfrihet förbinda sig också de utmärkta
forskarrum och bibliotek, som Frederik
Poulsen skapat. Lyckosam inköpare, kommer
väl dock allra främst \id överblicken:
han har varit stålsatt mot säkert tallösa
försåt genom en förening av teknisk
kunnighet och konstnärlig anspråksfullhet, som
låtit Dossena och Picconi och vad de allt
hetat dra förbi Dantes Plads med
oförrättat ärende. Av hans mig veterligt enda
större misstag, den undersköna
levantinskans vitbottnade skål, blev det en utmärkt
novell. Däremot har han hållit sträng räfst
med lösöret från Glyptotekets Sturm und
Drang-år. Förfalskningsmagasinet och
salen för sekunda ting ha stått öppna för
tillskott, alltefter som genomarbetningen av
samlingen fortskridit. Där äro vi framme
vid något, som jag särskilt vill betona.
Poulsen mottog vården av en hastigt vuxen

samling med —■ utom den moderna
konstsamlingen — följande klart framträdande
specialiteter: en så att säga allmän klassisk
samling, den stora linjen från grekisk
arkaisk till högklassisk konst och vidare till
Skopas, Praxiteles och hellenistisk tid;
vidare en egyptisk samling; en etrusko-italisk
samling med värdefulla terrakottor och
(som jag sagt) avteckningar av etruskiska
väggmålningar; en samling grekiska
porträtt; romerska porträtt;
Palmyrasamlingen. På alla dessa områden har Poulsen
fortsatt, respektive lagt upp, ett
djupgående forskarprogram. Samlingen var för
honom en vetenskaplig uppgift. Vad som
hamnade där fick ej blott husrum och
katalognummer men efter hand vetenskaplig
bearbetning. De nya inköpen som han
med Helge Jacobsens medverkan
genomfört ha följt de stora linjer, som så lades upp.
Därför ha de med något av skenbart
otvungen träffsäkerhet slagit ned just där
de behövdes, och givit en enande
samlingspunkt och mening åt grupper av lägre
kvalitet. Poulsen är själv med överallt. Det
räcker att bläddra i de utmärkta
publikationer, som han också skapat i
Glyptoteket, för att konstatera det. Hela hans
säkra, metodiska dateringsteknik, hela hans
breda kulturhistoriska vetande, någon gång
hans »Forelskelse» ha åter och åter
koncentrerats kring nya eller äldre skatter — på
samma gång som de naturligtvis leva i hans
stora så att säga fria forskning. Denna
praktiska anknytning till museet och
ansvaret därför ha skänkt Poulsens
konstforskning ett särdrag av precision och
teknisk kunnighet och klarhet, som ofta, ofta
välgörande, ibland med något av orättvis
överdrift, av honom ställes mot vad som
är, eller vad han tar för, konstsvammel eller
modern kvasifilosofisk dunkelhet. Han är
en hård tuktomästare, ibland något för
snabb — men den stora, oumbärliga
skolan, varur han själv stigit, är just detta,
jag upprepar ordet, på en gång ansvariga

111

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:09:20 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1943/0034.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free