Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Bellmans tillfällighetsdiktning. Av Arvid Stålhane
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Arvid Stålhane
och detta första band omfattar tiden 1757—
1773, d. v. s. från Bellmans sjuttonde år,
inalles 94 dikter. Slutåret kan visserligen
vara satt för att få en lämpligt avvägd
volym, men faktiskt begränsar det också —
frånsett en ny skaldevår på 1790-talet —
Bellmans hela utveckling från de dagar, då
han av informatorn Ennes »lärde sig att
hantera Apollos lyra», tills han med
epistlarna och sångerna nått sitt skaldskaps fulla
mognad.
Genom sin art blir denna diktning
intressant även ur synpunkten att den i någon
mån gör oss bekanta med den övervägande
borgerliga miljö vari skalden levde under sin
ungdom och den tid då han skapar sina
huvudverk. Hans backanaliska diktning hade
ju, parallellt härmed, en helt annan, mera
brokig bakgrund. Till denna anknyter här i
viss mån ett par komiska versbrev till vänner
i huvudstaden under Bellmans ettåriga
lant-vistelse 1763—64. Bandet inledes emellertid
med skaldens första kända originaldikt, en
tillägnan till modern av hans översättning
från tyskan av Schweidnitz’ Evangeliska
dödstankar. Det är ytterst märkligt hur
sjuttonåringen här i detta första, av beundran,
vördnad och kärlek genomandade poem,
redan i de två första radernas »Städ, hulda
Mor! min fjäder måla På denna duk» etc.
liksom framlägger något av det
grundväsentligaste i sin kommande diktargärning: den
underbara visionella verkan av hans dikt,
hans enastående förmåga att måla i ord.
Ännu många år senare har Bellman några
gånger betecknat sitt skaldskap med denna
karakteristiska bild, alldeles särskilt träffande
i episteln 36, sista strofen, där han likaledes
talar om en diktens duk och direkt säger,
att det är skaldekonstens gud som satt
penslar och palett i hans hand.
Det är en av Richard Steffens stora
förtjänster om bellmansdikten, att han först och
uttömmande påvisat att Bellman icke, som
man velat göra gällande, närmast tillhör den
gustavianska sångarkretsen, utan att han
direkt fortsätter stormaktstidens diktkonst, i
motsättning både till den gustavianska och
i viss mån även till frihetstidens, där han
dock räknade Dalin och i mindre grad Creutz
till sina andliga fäder. I föreliggande samling
är det särskilt bröllops- och
begravningsdikterna och vissa hyllningskväden, som såväl
till karaktär som form vittna om en stark
frändskap med den karolinska dikten, särskilt
Lucidor och Runius. Deras trogne lärjunge i
allt, var han icke heller främmande för den
ekonomiska tankegång, som i de flesta fall
låg bakom dessa former av poesi. Hans första
försök i genren, en nyårsönskan till
förmännen i Banken, renderade också den unge
kanslisten en »uppmuntran» på 150 Daler
Kopparmynt. Ett par små pretiosa poem:
»Ode över den lilla fågeln Putte» och
»Im-promtu vid åskådandet av en kinesisk
guldfisk» anknyta även till barocka förebilder i
en genre som också rokokon med förkärlek
odlade. Här följer Bellman en direkt linje
från föregångare som fru Brenner,
Cederhjelm, Holmström, Lindschöld, Dalin, fru
Nordenflycht m. fl., vilka alla skrivit mer
eller mindre känslosamma verser om
allehanda »oförnuftige Creatur» såsom
kanariefåglar och papegojor, markattor och hundar,
»Pierrot», »Charmant» och »Belle Amour» och
vad de allt heta.
Av överskrifterna till de resp. dikter, som
falla under ovan omtalade kategorier, skall
man finna, att Bellman under den period
samlingen omfattar bl. a. tydligen rört sig i
högre officerskretsar, särskilt från flottan,
där han med åren skulle få allt flera
försänkningar, och bland det förmögnare
borgerskapet. Men denna tid sammanfaller också
med den effektivare delen av hans
tjänstemannabana, först vid Manufakturkontoret
och sedan vid Generaltulldirektionen. Detta
skulle även komma att avspegla sig i hans
dikt, ty Bellman blev i tur och ordning kär
i döttrarna till ett par högre ämbetsmän vid
dessa verk, kommissarien Lissander och
överdirektören von Stapelmohr, i vilkas hem han
kom att umgås. En tredje förälskelse
slutligen, som hänför sig till kretsen kring ännu
en ämbetsman, stadsaktuarien Zetherman, har
skänkt oss en knippa dikter, vilka liksom
genomlysta av rokokons dalande sol
framkalla bilden av den mest tjusande idyll från
tiden för Gustav III:s första ännu lyckliga
regeringsår.
Anders Lissander hade förhjälpt Bellman
till platsen i Manufakturkontoret och i hans
gästfria hem vid Götgatan blev Bellman de
närmaste åren en gärna sedd gäst. Ett
tjugutal bevarade kärleksdikter till äldsta dottern
i huset, Inga-Greta, tala om en tydligen
besvarad böjelse. De flesta framträda i
herdedräktens förklädnad, andra ha formen
av bordsvisor, där den förälskade skalden
bl. a. ägnar den unga värdinnans kokkonst
46
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
