Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Bellmans tillfällighetsdiktning. Av Arvid Stålhane
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bellmans tillfällighetsdiktning
den mest hänförda hyllning. Är hon sjuk
kommer han med versifierade huskurer, och
när hon på en bal skadat sin fot, uppbådar
han alla Stockholms läkare att hjälpa »den
lilla sjuka foten».
Den förbindelse som Bellman vid denna
tid synes ha uppehållit med förebilden till
epistlarnas Ulla Winblad kan ha varit den
närmaste anledningen till brytningen med
Inga-Greta Lissander. Snart därefter
avlägsnades emellertid »Ulla» från Stockholm
genom att man skaffade hennes »fästman» en
anställning i Norrköping, vartill Bellman mer
eller mindre verksamt torde ha bidragit
genom sin berömda supplik till dennes
förman, överdirektören i Stora sjötullen von
Stapelmohr, där de roliga slutraderna lyda:
»Han tror uti sin själ — Gud vet, vem den
tillhör -— Att han har vunnit allt, om han
blir Visiteur». Vid denna tid flammade
skalden redan för Stapelmohrs dotter, den sköna
Anne-Charlotte. Denna förnäma och kvicka
nittonåring vågar Bellman närma sig endast
som en vördnadsfull cavaliere servente. Den
fattige poeten var heller inget parti för den
stolta Anne-Charlotte. Försynt har han
biktat sin ömma låga i ett antal dikter, men då
han »ville hennes hand med myrtenkedjor
binda» måste han bekänna att »all min fröjd
blev kort».
Från hösten 1773 datera sig ett tjugutal
dikter, som alla tillkommit i samband med
en sommarvistelse på aktuarien Zethermans
lantställe Fållan i Södertörn. Där hade då
samlats ett glatt sällskap släktingar och
vänner till den gästfrie värden. Skalden blir
allvarligt förälskad i en av de unga damerna,
Vilhelmina Norman, och nu utspelas mellan
Bellman-Celadon och »herdinnan Iris» en
pastoral, där t. o. m. lammen äro högst
verkliga. Andra poem än dessa herdedikter bli
till en hel liten poetisk journal från sorglösa
dagar vid en sörmländsk insjövik. Redan
några rubriker måla idyllen: »Över händelsen
på Näset», »Vid ett tillfälle att ett
Fruntimmer friserade en Poet», »Över baket»,
»Över en kyss av Mademoiselle V. (Menuett)»,
»Avsked till Värden på Fållan» etc. Ett par
fiskarevisor, av vilka den ena är en tjusande
barkaroll: »Fäll årån ner. Låt båten sakta
flyta!», återspegla något av samma
solglittrande morgonstämning, som bär de lätta
rytmerna i skaldens mästerverk »Opp
Amaryllis». Äro Iris och Amaryllis kanske samma
person? Den lärde kommentatorn tror det ej.
— Här måste en komisk lapsus av denne i
detta sammanhang påtalas. Iris har dragit
upp »en gädda, som förslår. Den håller visst
12 pund som sist», vilket kommenteras
sålunda: »Ett lispund motsvarade 8,5 kg, och
en tolvpunds gädda skulle alltså ha haft den
modiga vikten av 102 kg» (sic). Man bör
naturligtvis här räkna med skålpund, då
gäddan genast får en mera rimlig vikt.
Några dedikationer, impromptun, suppliker,
ett par hurtiga jaktskildringar och den
märkliga dikten till abbé Michelessi utfylla bandet.
Till detta fogas denna gång musiken endast
till två av dikterna. För ett trettiotal äro
melodierna redan publicerade i föregående
delar. För många känner man ej musiken
och resten ha ej varit avsedda att sjungas.
Den starkt koncentrerade musikkommentaren
har i detta band lämnats av fil. lie. Åke
Vretblad. Månne den ej kunnat vara litet
fylligare ? Med tanke på det intima
sambandet mellan melodi och ord i Bellmans
diktning hade man gärna lyssnat till någon
frisk hypotes och den nyaste synen på dessa
visor och marscher eller melodin för dagen,
som skalden så genialt upptog eller
omarbetade för sin sång. Även häri fullföljde han
vistraditionen från karolinsk och äldre tid,
att huvudparten av hans dikt var avsedd
att sjungas. Förutom den tidlösa genialiteten
i bellmansdikten är det framför allt musiken
som burit den fram till våra dagar och
gjort den odödlig. Bättre, än någon annan
har Nils Afzelius framhållit detta
förhållande i sin essä »Bellmanssången» ingående
i samlingsverket Svenska folket genom
tiderna.
Vad ederingen av detta band beträffar
lägger man med intresse märke till att
redaktionstrion, som icke varit fulltalig efter
Karlfeldts död, nu tillförts en så betydande
kraft som professor Erik Noreen. Den
krävande textredigeringen är med god
urskiljning ombesörjd av Olof Byström, som med
vanlig noggrannhet även utarbetat den brett
lagda kommentaren, omfattande såväl en
textkritisk som en person- och
kulturhistorisk del. I tillfredsställande antal lämnas
även språkliga förklaringar till för den
moderne läsaren mera svårförståeliga ord. Väl valda
porträtt, topografiska bilder, faksimiler m. m.
höja värdet av de meddelade notiserna.
Redan titeln »Dikter till enskilda» säger
oss att särskilt den personhistoriska
kommentaren denna gång måste bli tämligen ut-
47
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
