Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Konstkrönika. Av Folke Holmér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Folke Holmer
ciella vis? De äro spekulativa begåvningar med
tentaklerna ute i olika riktningar. Några av
dem ha — kanske på djupet och med de
allvarligaste konsekvenser — gripits av
religiösa rörelser. De äro inte för intet västsvenskar
med en viss läggning åt det hållet. Det
andaktsfyllda, patetiska draget har frapperat
vid gruppens oktoberutställning i Göteborg.
Korset och andra kristna symboler spelade
denna gång en viktig roll i bildförrådet.
Vingar, ljusfenomen och väldiga rymder,
evighetssymboler av olika slag trängas
numera i deras verk. Suggestiva fantasiuppslag,
som från tidigare parisinfluerat artisteri, ett
ytans lekverk av klanger och former, glidit
över i ett djuplodande idémåleri.
Krönikören råkade för en tid sedan bläddra
i ett till danska översatt arbete, »Han som
kommer», av den oxfordrörelsen närstående
författaren Geoffrey Allen. Boken var fylld
av surrealistiskt verkande infall, pregnanta
bilder för komplexfyllda ångestsituationer och
räddningar ur syndens träsk. Allen laborerade
med ett otal allegorier, där talades om
»askar med rostiga nycklar», »lukkede Stuers
klamme Uhygge» som kontrast till »frisk
Lufts og Guds Solskins lægende Kraft», och
en sida hade en målande, makaber skildring
av »Mennesker, der vandrer omkring som
Ligkister paa Ben og forgjæves søger skjule
deres Dødhed bag den udvortes Fernis» som
motsättning till det glada kristna
brödraskapet, vilket lagt av »den høflige Façade»
och i stället blommat ut i sitt innerstas
»Kærlighed og Glæde». Så lät det på var och
varannan sida i drastiska liknelser.
Psykologen McDougall citerades på ett par ställen,
och man fick en föreställning om hur nära i
vissa frågor den oxfordistiska frälsningsläran
kunde komma den moderna psykologien,
Freud etc., även om Allen på slutet snarast
jämställde psykoanalytikerna med
formalistiska teologer och menade, att ingen av
dessa mäktade åstadkomma den nya
människan, som »badade i Guds solsken».
En del av Halmstadgruppens
bildkombinationer leder tanken till dylika allegorier.
Liksom barockens kyrkliga målare kunde
frossa i sinnrika »inventioner», ett slags
andlig åskådningsundervisning, ha
Halmstadmålarna särdeles lätt att kläda sina idéer i
pedagogiskt finurliga draperingar. Det är
tydligt att genrens faror lura i detta, att
kompositionerna kunna bli mera spekulativt
än egentligen artistiskt genomförda. Den
surrealistiska rekvisitan omfattar ett rätt
karakteristiskt symbolknippe, öde stränder,
sargade farkoster, ruiner, snäckor,
vegetabilier m. m. Skenbart är det mycket att
laborera med, men det har visat sig, att
flera en gång utnyttjade bildfragment
återkomma med oerhörd envishet, om ock i
mycket varierande sammanhang. Vi känna nu
rätt väl till dessa portaler och repstumpar
med vidhängande ankare, dessa
sjömans-tatueringar och glödande rosor från breda
brottarbröst överförda på tavlor, dessa
kandelabrar och stenskepnader med
panoptikon-stirrande ögon, dessa avgnagda ben i sanden.
Det undermedvetna har lyckats köra upp
vissa spår, som konstnärerna gärna löpa in i
av bara farten som skidlöparen i sluttningen.
Lätt bli ökensymbolerna, fågelkadavren, de
på stranden uppkastade vraken, de vitnade
skelettresterna lämpliga dödssymboler, som
svara mot tidens tristess och allmänna
destruktion. Ökentorkan blir en förtvivlans
symbol för törst efter andlig vederkvickelse.
Därmed är väl åtminstone en av
förutsättningarna för Halmstadgruppens nya
orientering antydd. Torkan måste vålla betryck
och väcka längtan efter något själsligt
uppfriskande, ett bad till ny födelse. De religiösa
funderingarna ligga då inte långt borta.
Ibland tycker man dock att en bismak av
patentmedicin vidlåder receptet. Den
surrealistiska »nya människan» utbreder sina
magnifika frisksportarlemmar och utsätter sig
bokstavligen för det nya solskenets »läkande
kraft», som om det vore frågan om bestrålning
från en ny sorts hälsolampa. Många svenskar
rygga instinktivt tillbaka för ett bildspråk,
som på detta sätt vill åskådliggöra
revolutionerande andliga upplevelser. Det kommer
säkert att dröja, innan de acceptera
altartavlor av detta slag.
Hur som helst, den i svenskt konstliv
ensamstående Halmstadgruppen upptar med
envis ambition många hittills oprövade
konstnärliga problem. Dess medlemmar förtjäna
den uppmärksamhet de nog också i sin stilla
kammare värdera. De ha skapat många
betagande konstverk och även löst
monumentaluppgifter på ett glänsande sätt. En av dem,
Axel Olson, utställde i november i
Gummesons konsthall en vacker kollektion. Hans
fantomvärld saknar ingalunda en poetisk
tjusning. En sund jordisk livskänsla bryter
ofta tvärs genom allt det makabra, hans
bilder av markbrytare och plöjaroxar i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
