Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Brott och vidskepelse. Av Arvid Wachtmeister
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Brott och vidskepelse
sin iakttagelse för en kamrat vid namn Bach
och slog vad med honom att han under
nyårsnatten skulle kunna visa honom spöken. Som
försiktig general tog Bach, då han på
aftonen med König begav sig till kyrkogården,
med sig revolver och sabel och dessutom sina
två systrar. De två systrarna grepo genast
till flykten, då precis klockan 12 verkligen ett
ljus dök upp. Bach däremot, som var avgjort
modigare, avfyrade på det c:a 100 meter
avlägsna spöket under ropet: »alla goda andar
prisa Herren Gud» ett revolverskott. Sedan
störtade han sig på spöket och tilldelade det
flera sabelhugg, då det på hans tillrop: »är du
en människa eller en ande; är du en människa,
så svara mig,» icke gav ett ljud ifrån sig.
Detta bekom spöket ganska illa, ty det röjde
sitt inkognito och avslöjade sig som en viss
Bernhard Günkel, som sedan flera år tillbaka
under nyårsnatten från kyrkogården brukade
hämta sig en kvist av »vägtorn», då detta,
om det bröts och bars hem under tystnad,
skulle utgöra ett säkert medel mot allehanda
sjukdomar. Följden blev nu att Bach på
grund av sina sabelhugg blev åtalad av spöket
för misshandel och av domstolen dömd till
sex månaders fängelse. Detta straff
fastställdes av överinstansen, fastän den anklagade
förklarade att han varit av den fasta
övertygelsen att han ej gått lös på en människa
utan på ett spöke.
Det intressanta med detta fall är att brottet
här möjliggjordes genom ett
sammanträffande av två vidskepliga föreställningar. Hade
nämligen Günkel icke varit hemfallen åt den
utom i Tyskland även på många andra håll
rådande vidskepliga tron att en kvist av
vägtorn (Rhamnus cathartica) upphängd över en
dörr på grund av taggarnas korsformiga
ställning skyddade mot häxeri och sjukdom, så
skulle han icke den ifrågavarande nyårsnatten
begivit sig till kyrkogården och sålunda utsatt
sig för faran att anses som ett spöke. Och
hade å andra sidan Bach, König och de andra
ej trott på spökerier, så hade de icke felaktigt
tagit nyårsnattsgestalten för en avlidens ande.
Det framgår ej tydligt av tillgängliga
referat, om Bach blivit dömd för avsiktlig
misshandel eller blott för misshandel genom
vållande. Man måste emellertid antaga att blott
vållande lagts honom till last. Den
framstående tyske kriminalpsykologen Hellwig, som
redogjort för detta fall, anser det likväl
tvivelaktigt, om man överhuvud taget ens kan
lägga honom vållande till last. Innan han sköt
på spöket, ropade han ju: »alla goda andar
prisa Herren Gud». Enligt tysk folktro svarar
blott en god ande härtill: »jag också»; men
är det en ond ande, så röjer han detta genom
att tiga. Men då Günkel — för att inte störa
sin trollerihandling, vilken fordrar
ovillkorligtystnad—ej svarade, måste Bach, utgående
från sin vidskepliga tro, antaga att han hade
att göra med en synnerligen farlig ond ande.
Sålunda är det blott alltför begripligt, att han
med sabeln störtade sig på det förmenta
spöket. Hade Günkel genast efter det första
slaget åtminstone brutit sin fördärvliga tystnad
och ej låtit sig tilldelas ytterligare två eller
tre kraftiga sabelhugg, innan han gav ljud
ifrån sig, så skulle Bach tämligen säkert
lämnat honom ifred. I betraktande av allt detta
måste nog Bachs skuld anses synnerligen
ringa, då Günkel genom sitt tigande varit
den egentliga orsaken.
Blodsvidskepelse
För kriminalisten av stort intresse är den
betydelse man sedan uråldriga tider tillagt
människoblod och människokött såsom medel
mot sjukdomar. Det är, som bekant, en i
synnerhet hos primitiva folkslag vitt spridd tro,
att man genom att dricka av sitt offers blod
kan tillägna sig något av den dödades styrka
och hälsa. I huru hög grad denna åskådning
ännu i senare tider förblivit rotfäst framgår
av de ej sällsynta fall, då åskådare av
offentligen utförda avrättningar endast med
svårighet kunnat avhållas från att störta sig över
den avrättade och dricka hans blod.
Att sätta sig i besittning av det dyrbara
läkemedlet går emellertid ej alltid lika lätt
som vid avrättningar. Det regelbundna torde
i stället vara att man blott kan ernå detsamma
på brottslig väg: antingen genom mord,
misshandel eller likskändning. Om Ryssland
undantages, finnes emellertid icke något fall
av mord på grund av blodsvidskepelse
upptecknat från Europa. Att man ingalundakan
avvisa möjligheten härav framgår dock av
följande fall, som tilldrog sig i Syditalien
sommaren 1906. I den lilla staden Fagiano
hade ett rykte spritt sig att drottningen led
av blodbrist och att hon blott kunde botas,
om hon fick dricka blodet av unga, friska
barn. Män och kvinnor beväpnade sig med
hackor, bössor och revolvrar samt begåvo
sig till skolhuset, togo det med storm och
hämtade ut barnen. Blott med möda lyckades
59
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
