Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Brott och vidskepelse. Av Arvid Wachtmeister
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Brott och vidskepelse
svärjer eden därunder håller en sten gömd i
armhålan, så träffar straffet för hans synd ej
honom utan stenen. Samma tankegång
kommer till uttryck, då man i Ostpreussen under
edsavläggandet håller en sten i munnen och
därefter spottar ut den. Hit hör tvivelsutan
även följande från Danzig upptecknade fall.
En person hade velat förleda en annan till
mened, i det han för denne framhöll, att några
farliga följder av den falska eden ej vore att
befara, om vederbörande, då han eftersade
edsformuläret, höll en ärta i munnen under
tungan och samtidigt i sin vänstra rockficka
hade ett sillhuvud.
På andra håll anser man, att den person
lugnt kan svära falskt, som bär på sig
benknotor av sitt eget döda barn eller en härfågels
ögon eller som under edens avläggande sliter
av en byxknapp eller bär en bit av
nattvardsbrödet på sig. — De olika variationerna äro
dock av mindre betydelse, ty såsom
syndabock kan snart sagt vilket föremål som helst
tjäna, blott den svärjande vid edens
avläggande står i omedelbar kontakt med
detsamma. För alla fall är det gemensamt, att
menedens verkningar liksom uppsugas av det
ifrågavarande föremålet. På grund av de
många variationerna är
syndabocksceremonien en av de farligaste menedsbruken,
emedan den ofta är mycket svår att upptäcka.
I densamma kommer framför allt till uttryck,
hur svårt det enligt folktron är att ostraffat
begå en mened; ty att anskaffa de
ifrågavarande mera ovanliga föremålen resp. under
edens avläggande hålla en sten eller ett
mynt under tungan hör tydligen ej till det
lättaste.
Att dylika bruk åtminstone under förra
århundradets senare hälft ej voro okända i vårt
land framgår av följande intressanta fall, som
relaterats för mig av första kammarens
talman, framlidne greve Hugo Hamilton. Denne
satt för omkring sjuttio år sedan ting i en
domsaga i Västmanland. Vid ett par tillfällen
observerade han, att personer, som skulle gå
ed, innan de lade fingrarna på bibeln, gjorde
några underliga rörelser med högra handen.
Han skulle knappast ha fäst sig därvid, om
han icke vid ett av dessa tillfällen sett ett par
nämndemän utbyta mycket menande blickar.
Han tog därför den gamle häradsdomaren i
förhör och efter åtskilliga slingerbultar
berättade denne, att det var en gammal tro, att
eden ej vore förbindande, om man, sedan
domaren uppmanat vederbörande att lägga
fingrarna på bibeln, hunne göra —
korstecknet. Tillfället fogade så att samma dag en
skräddare, som länge fått gå hos prästen och
undervisats om edens vikt och betydelse,
kom fram, uppenbarligen beredd att svära
falskt i ett barnuppfostringsmål. Vår sagesman
spände då ögonen i honom och sade: »Lägg
två fingrar på bibeln ■— men inga konster med
händerna, min käre Petterson!» Denne
hejdade sig ögonblickligen och blev likblek, och
först sedan domaren rutit: »Nå, hur går det?»
svor han med kallsvetten i pannan — i klart
medvetande om att därvid ha givit sig
djävulen i våld. •—- Det är uppenbart, att vi här
ha att göra med en menedsceremoni, som
grundar sig på ungefär samma tankegång som
de i det föregående antydda.
Vad beträffar den praktiska betydelsen av
kännedomen om dylika bruk så ligger den
tydligen däri, att en domare, som känner till
desamma, ofta kan förhindra en mened med
alla dess tråkiga konsekvenser. Visserligen
ligger det i öppen dag, att denna betydelse
måste vara större i länder, där
folkupplysningen står på lägre nivå än hos oss, men
åtminstone att döma av det senast relaterade
exemplet förefaller det ej osannolikt att
kännedomen om hithörande bruk kan vara av
viss vikt åtminstone i somliga delar av vårt
land.
Av den föregående framställningen torde
hava framgått, att vidskepliga föreställningar
i högre grad än man i allmänhet antager
kunna utgöra motiv för de mest olikartade
brott. De anförda exemplen äro ju så gott
som uteslutande hämtade från utlandet, men
av det sist relaterade fallet torde framgå att
det ej finnes någon anledning antaga att de
psykologiska grundbetingelserna för
hithörande föreställningar skulle saknas just hos
oss. Det är i stället sannolikt att en
undersökning, verkställd i våra obygder, skulle bringa i
dagen åtskilliga intressanta föreställningar av
samma eller liknande slag som den i
Västmanland påträffade och vilka skulle kunna belysa
det intima sambandet mellan brott och
vidskepelse.
61
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
