Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Ett fritt sinne. Kring Prins Eugens bok Breven berätta. Av Ragnar Josephson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ragnar Josephson
ha mött det i vår egen tid, så snart det
gått det egna folket väl. Vi mötte det
senast i den svenska julbönen, som
uppstämdes till tack för den nåd som
vederfarits Sveriges folk, då det ännu
undslup-pit krigets fasa. Det bottnar i en
personlig förtröstan till en barmhärtig Fader,
men barmhärtig endast mot dem som han
särskilt velat skydda och bevara.
Men den tjugotreårige prinsen ville inte
godta denna religion. Han blev upprörd,
han avvisade den med harm. Han skrev:
»Jag kan ej tro, att Gud särskilt skulle
ha skyddat mig denna gång, ty då skulle
jag också nödgas tro att han underlåtit
göra det med min granne. Och det kan jag
ej tro. Gud är för stor för att på så sätt
taga del i livet. Han har skapat livet för
att livet skall leva för sig själv.»
Det är som konstnärens hela väsen
fick sin förklaring i dessa ungdomsord.
De vittna om modet att våga tänka
en radikal tanke. De vittna om ett
levande rättssinne; prinsen hade genom sin
börd fått en undantagsställning i
samhället, men han kunde inte lida en religion,
som gav honom en undantagsställning.
De vittna slutligen om en vördnad för livets
egna lagar, om en tro på livet självt.
Under påverkan av denna händelse, då
han sett döden i ögat, framlade han sin
livssyn. Han kände sig övertygad om den
darwinska utvecklingsläran och, än mer,
han kände sig uppbyggd av den. Det var
för honom inte förnedrande, men djupt
meningsfullt att människan var
framsprungen ur lägre organismer. Det satte
in henne i ett svindlande stort perspektiv.
Det gav henne samband med naturens
liv och det gav henne hopp om att en gång
nå en högre tillvarelseform än den hon
nu ägde. Denna tanke släpper prinsen
aldrig. Den utgör grunden till hans känsla
av djup förbundenhet med naturen, och
till hans aldrig svikande tro på människan,
på hennes möjligheter att utvecklas, att
förädlas, att nå något bättre och högre.
Utvecklingsläran gav honom känslan av
det mystiska livssammanhanget mellan
allt skapat och den gav honom hans
osvikligt trofasta och ljusa kulturoptimism.
Han kände denna övertygelse som
självupplevd. Han sade att det säkert var »mer
välsignelse med att hysa en övertygelse,
den må vara aldrig så bristfällig, som man
arbetat sig till själv, än en så att sägandes
konventionell religion, därför att flertalet
har den». Men han skyndade sig att tillägga,
att han var långt ifrån att tro, att hans
åsikt var den enda rätta. Och nu utvecklar
han med en vidsynthet, som sannerligen
inte är vanlig i tjugoårsåldern, sin
aktningsfulla uppfattning av varje
övertygelse, blott den var ärlig och
tillfredsställde den, som ägde den. Den hänsyn,
som genomstrålar dessa satser, är även den
ett utslag av vördnaden för livet, för det
oändligt mångfaldiga liv, som låtit de
otaliga människoindividualiteterna utveckla
sin egenart. Så olika som människorna
voro, var det blott naturligt att samma
tro ej kunde tillfredsställa alla. »Det absolut
sanna kan av oss endast fattas relativt
och därför måste det också fattas olika
av var och en beroende på naturel,
uppfostran och den grad av utveckling man
fått.»
Även denna tanke släpper prinsen aldrig.
Den gav honom inte bara i religiösa
frågor, men i alla frågor, som betydde något
väsentligt, hans fullkomliga frisinne, hans
fullkomliga redobogenhet att lyssna till
en ärligt känd mening, vore den än helt
motsatt hans egen. Hans Larsson har en
gång sagt: »Man skall vara tolerant mot
allt utom mot intoleransen.» Det är en sats,
som prins Eugen gjort till sin, inte minst i
dess andra hälft: att gå i strid mot all
trång-bröstad intolerans.
Han trodde på utvecklingen och han
trodde på den även när det gällde hans
egen övertygelse. Han ansåg den visst
66
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
