Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Ett fritt sinne. Kring Prins Eugens bok Breven berätta. Av Ragnar Josephson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ragnar Josephson
Det spöklika slottet, de dystra träden,
den hotfulla himlen, allt skulle tolka
målarens ensamhetskänsla. Och visserligen
finns i det Gamla slottet och i andra
målningar från detta år ett drag av
övergivenhet. Men dessa dukar, som ha något av
böcklinsk romantik i sin hållning, kunna
dock inte ge oss besked om de
upplevelser, som ligga bakom. Smärtan får aldrig
ropa ut, den dämpas av till resignation,
och den klingar slutligen fram i ett melodiöst
vemod, som intet blottlägger av
konstnärshjärtats kval.
Den personliga konflikten övervanns
och det är inte den, som framför allt
behärskar målarens konst. Men där finns en
annan motsättning, som varit av fruktbar
art, två element som genomströmma hela
hans alstring.
Det ena är det lyriska, det svärmiska
draget. Målaren kan hänföras spontant av
naturens jubel, av livets morgonstunder,
av ljusets spel över gullvivor och vårgräs,
av aftonskymningens blåa melodier. Det
andra draget är det sakliga, det
vetenskapliga draget. Han vill reda ut och undersöka,
han vill analysera och sammanfatta. Han
har en okuvlig drift att lära känna
sammanhanget i de spridda företeelserna, att
begripa och gripa det lagbundna bakom det
tillfälliga, kärnan under det lysande skalet.
Det är svårt att säga vilket drag som
skulle vara det mest ursprungliga, ty
båda yppa sig redan i hans ungdomsår.
Redan som tjugotreårig sade han om sig
själv att han arbetade alltför naivt och att
han i varje ögonblick borde använda sitt
förstånd i måleriet. Men naturligtvis måste
det vara så, och breven bekräfta det, att
åren medförde ett allt djupare inträngande
i naturen, ett allt allvarligare prövande av
dess lagbundenhet.
Man kan se det bara i hans val av motiv.
I ungdomsåren och de första mannaåren
målade han helst luften, som kastade en
skiftande, en genomskinlig, en av ljus
dallrande slöja över tingen. I de mogna
mandomsåren hade han förkärlek för
träden, de starkstammade, vilka likt organiskt
levande kolonner buro sina kronor som
väldiga, överrika kapitäl. I det sista skedet
målade han helst den nakna marken,
naturens stomme, som i sina geologiska
formationer uppenbarar jordens struktur och
historia. Naturligtvis hänger detta samman
med hela tidsutvecklingen. Man kan säga att
luftens tid var impressionismens, trädens
tid var den dekorativa och syntetiska
stilens tid och markens tid var kubismens
och konstruktivismens. Och naturligtvis
är denna indelning av prinsens konst
schematisk. Ty motiven växla även på annat
sätt genom alla de många åren och lyrikern
i prins Eugen blev aldrig förkvävd. Men
säkert är att denna dubbelnatur av
sponta-neitet och eftertanke skapat spänningen i
hans konst.
Prinsens tankar om natur och konst
ha ett vidare intresse än att blott förklara
hans eget måleri. Han har här samlat en
kunskap och framlagt en åskådning, som
har allmängiltighet. Hans franska lärare
lade grunden till hans syn. Bonnat hjälpte
honom att först och främst gripa helheten
i proportion och rörelse med bortseende
från detaljerna och att intränga i en sida av
naturen i taget. Puvis de Chavannes lärde
honom älska den medvetna stiliseringen
av naturen och framför allt »den stora
enkelheten i form och linjer, det som utgör
kärnan i livets sätt att uppenbara sig».
Han fullföljde sina erfarenheter på egen
hand. Det var för honom en stimulerande
upptäckt, då han år 1889 fann att allt i
naturen lever och utvecklas rytmiskt.
Det gällde att rätt uppfatta denna naturens
hemlighetsfulla rytm, att frigöra den.
Rytmen blev naturens inre mening; det
var konstnärens uppgift att ur naturen
hämta upp den. Det är en tanke som
påminner om Diirers: »Konsten gömmer sig i
naturen, den som kan slita henne därur,
7°
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
