Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Borgerlig romantik i den finska bildkonsten. Av Aune Lindström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Aune Lindström
R. W. Ekman. Italiensk
blomsterflicka. Litografi av J. Strömer.
av myndigheterna); och det ligger något
ofrivilligt humoristiskt t. o. m. över en
ateljéinteriör med en gipstorso och en
mager hundracka som står och tittar ut
över Borgå hustak. Knutson uppskattades
av samtiden särskilt som Runebergs
målare; han har framställt skalden i olika
situationer från det vardagliga livet,
särdeles gärna på andjakt i båt, vilket motiv
han upprepar i talrika varianter av mycket
växlande konstnärligt värde. Lika ojämna
äro Knutsons landskap, vilka ibland äga
en förunderlig intensitet i naturstämningen
och koloriten för att i andra fall vara fadda
och utan allt intresse. Några stadsvyer
av Borgå utmärka sig för en vacker
färgstämning och en enhetligt genomförd stil.
R. W. Ekman med sitt sinne för det
effektfulla och teatraliska avvek i allmänhet
betydligt från sina anspråkslösare
landsmän. Hans konst äger icke den flärdlöshet
som är ett kännetecken för den finska
romantiken, den är pretentiösare och slår
kring sig med stora gester. I vissa mindre
arbeten från 1840-talet, såsom den mycket
omtyckta, av Strömer litografierade
»Italienska blomsterflickan», finna vi dock den
borgerliga romantiken i en mycket typisk
form, icke som ett uttryck för en varm och
äkta hembygdskärlek, utan som en
dragning mot det teatergranna och
glansbilds-mässiga, vilket ju även är ett drag av
karaktären i denna romantik. Flickans
sidenklänning, stora hatt och blomsterkorg,
vinrankorna som inrama hennes figur,
bakgrunden med de blånande
bergskedjorna, bilda ett mycket dekorativt helt
som accentueras av de gnistrande hårda
röda, blågröna och blåa färgerna. Ett
drag av biedermeier framträder tydligt i
några av Ekmans målningar från hans
sista år i början av 1870-talet; de framställa
finskt allmogeliv på ett mera okonstlat
sätt än hans tidigare, patetiska arbeten.
Typiska för tidens och allmänhetens
konstsmak voro E. J. Löfgrens tidigare
målningar, framställande unga kvinnor
med pärlor och rosor i håret, smekande
duvor eller blickande tankfullt framför
sig. På Finska Konstföreningens
årsexpo-sitioner uppträda talrika damer, utställande
för det mesta kopior efter populära
konstverk, men även ett eller annat
självständigt arbete. Bland dessa målande »mamseller»
väckte Elisabeth Blomqvist berättigat
uppseende och stora förhoppningar genom
sin 1854 utställda »Hanna vid vävstolen».
Det runebergska motivet är här tolkat med
en frisk naivitet och äkta känsla som än i
dag verkar tilltalande. Tavlan fick en vacker
eloge av Z. Topelius, som varmt
uppmanade den unga konstnärinnan till fortsatta
ansträngningar på konstnärsbanan. Löftena
uppfylldes emellertid ej, ty fröken
Blomqvist övergav en kort tid därefter
konstnärens kall för pedagogens. En annan
kvinnlig konstnär, vars bana tidigt avbröts,
var Edla Jansson, som vid sitt giftermål
med N. J. O. Blommér helt uppgav sitt
eget måleri. Bland de fåtaliga arbetena av
80
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
