Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Einar Billing. Av Folke Holmström. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Folke Holmström
de onda viljemakter, som söka trotsa den.
Emellertid återföres denna oförsonliga
motsättning mellan den helige Guden och det
syndiga släktet, när vi nalkas det innersta
centrum i den kristna gudsupplevelsen,
försoningens drama, för Einar Billings blick
på en spänningsfylld brottning mellan
motsatta tendenser inom gudsviljan själv. Sin
intensivaste och djupaste spänning får
konceptionen av den historiska uppenbarelsen
därigenom, att den avslöjar en dynamisk
motsättning mellan de drag, som
dominera den kristna trons bild av Gud,
rättfärdigheten och barmhärtigheten, domsviljan
och nådesviljan, heligheten och kärleken,
eller hur vi nu vilja benämna de motsatta
poler, som i sitt paradoxala samspel ge den
specifikt kristna gudsupplevelsen dess
intensivt livfyllda karaktär.
Med inträngande skarpsinne har Billing i
sin historiska framställning uppvisat, hur
bibelns profeter i sin samtids historiska
skic-kelser sett reflexen av Guds reaktion mot
folkets hållning i form av vedergällande
rättfärdighet eller överflödande nåd. Allt hänger
därvid på den inre syntesen mellan
nådestanken och rättfärdighetskravet, på att
obetingad nåd och omutlig rättfärdighet i Guds
handlande äro sammansmälta till en
oupp-löslig enhet.
Där man ej känner vad rättfärdighet betyder, vet
man också intet om vad nåd är; där man knappar av
något på den ena tanken, altereras också den andra:
allt går då samman i godtycklighetens virrvarr eller i
billighetens gråa enahanda. Men där rättfärdighetens
tanke hålles fast i sin stränghet, lär man sig att ropa
efter nåd; och den som fått erfara verklig nåd, känner
ock rättfärdighetens krav starkare än någonsin förr
bränna sig i själen . . . Hårt och tungt blir livet att
leva, när rättfärdighetstanken stundom, under
intrycket av Guds domar, hotar att tränga nådens
tanke helt åt sidan, men detta är dock ännu ej det
värsta, som kan ske. Det farligaste, det som gör
livet fattigast, är de falska sammanjämkningarna
under ’billighetens’ eller liknande tankars rubrik —
allt försumpas, där de komma till herravälde.
Den i historien verksamma gudsviljan
framstår för denna livfyllda samsyn såsom
en Helig Kärlek, där kärlekens karaktär av
ren och obetingad barmhärtighet betingas
av att helighetens motsats mot allt vad
orättfärdighet och synd heter oavkortat
vidmakthålles och rent av skarpes genom föreningen
med kärleken, men där barmhärtighetens
frambrytande, när den suveränt genombryter
rättfärdighetens vedergällningsschema,
samtidigt får karaktären av ett paradoxalt under,
som med gåvan av sin frid vida övergår all
förståndets beräkning.
Denna religiösa syntes blir nu också
använd som den bakgrund, som gör Jesu
historiska gärning till släktets försoning
psykologiskt begriplig. Till denna huvudpunkt
är Billings märkligaste insats i sin tids
teologiska debatt knuten. Han har vunnit en
helhetssyn, som på överraskande många
punkter möjliggör en enhetlig tolkning av
sådant, som andra exegetiska
förklaringsförsök ej förmått hålla samman. De olika
sidorna av Jesu historiska gärning, hans
förkunnande av ett nytt budskap från Gud
genom kraftmättade maktord och hans
upprättande av ett Guds nya herravälde genom
underfulla kraftgärningar, sluta sig samman
till en organisk enhet, och framför allt
sam-manslutes den i det intimaste samband med
hans död och hans uppståndelse, som
tillsammans markera det avgörande
genombrottet för en helt ny epok i Guds utkorelses
historia med släktet och med den enskilde.
Nyckeln till förståelse av Jesu egen syn
på sin messianska sändning som kontrast till
Johannes döparens domsförkunnelse finner
Billing i hans liknelse om vingårdsmannens
ingripande för att utverka en sista frist åt
det ofruktbara fikonträdet (Luk. 13: 6—9).
Den definitiva domen över det obotfärdiga
folket står obönhörligt fast, om Jesus ej
genom sin de enskilda uppsökande
verksamhet och sitt nya budskap om sin himmelske
Faders nådesvilja kan beveka dem att i
bättring söka delaktighet i det nya riket.
»För att slippa döma går Jesus i döden.»
Just det paradoxala och anstötliga i
evangeliets obegränsade nådesförkunnelse, som
utgör dess religiösa egenart i motsats till både
judendomens legalistiska och hellenismens
mystiska självfrälsningslära, är den historiska
orsaken till Jesu martyrdöd. Just därför att
han konsekvent levde ut just vad han tänkte
och just denna obetingat självutgivande
kärlek var outhärdlig för allt självtillräckligt
och anspråksfullt mänskligt förnuft, måste
han bringas om livet. Men om den blodiga
döden på korset än var den enda utväg, som
Jesus till sist fann stå öppen för fullföljandet
av sin gärning, så öppnade uppståndelsen en
oförutsebar möjlighet för honom att obunden
av sin historiska tillvaros begränsning till tid
och rum i hela världen och till dagarnas ända
fullfölja den gärning, att till de enskilda och
till hela släktet överbringa Guds rike, som
92
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
