Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Einar Billing. Av Folke Holmström. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Einar B i 11 i n g
kristna livshållningen: den bekännande tron,
så ger å andra sidan folkkyrkan i sin
organisatoriska gestaltning ett icke mindre klart
uttryck för det högsta objektiva: den
förekommande nåden. Och härav synes följa, att
denna kyrkotyp måste tillerkännas ett obetingat
religiöst företräde, eftersom tron bekänner sig
leva endast och allenast av Guds nåd.
Denna omsvängning av synen pà vad som
är det väsentligt bärande i det kristna
samfundets liv är betingad av den för Billings
tänkande typiska sammansmältningen
av-nyktert verklighetssinne och religiös
innerlighet. I hans uppsats från 1926 om
»Lokalförsamlingen — en Guds församling» möter
oss ett genljud från argumenten i den
spännande principdebatten vid
»ungkyrkorörel-sens» genombrott under »korstågens» år två
decennier förut. Vid 1908 års kyrkomöte hade
frikyrklighetens mest självmedvetne och
stridbare banérförare, P. P. Waldenström, för att
drastiskt utpeka det orimliga och oandliga i
folkkyrkosystemet framhävt de rent yttre
och geografiska gränserna för dess
församlingsbildning, som snarare tydde på en
administrativ än på en religiös enhet: »Nu är
statskyrkan en obestämd folkmängd, boende
mellan vissa gärdesgårdar i yttre geografisk
mening, så att man kan säga om den svenska
statskyrkan, att hon gränsar i öster till
Bottniska viken och Östersjön, i söder till
Östersjön och i väster till Kattegatt och Norge
o. s. v.» Men i just detta skenbart blamerande
profana yttre kyrkoskick tvekar Billing ej att
se det djupaste uttryck för den kristna
kyrkans innersta väsen, ej något ur allehanda
utvärtes synpunkter tolerabelt, utan ur
bärande religiös synpunkt idealt. Något
religiöst enhetsband utöver den territoriella
gränsen omkring folkets medborgare kan väl
ej upptäckas från subjektiv utgångspunkt,
men väl ur objektiv synvinkel:
Göra vi allvar med insikten att ej människorna utan
Gud är kyrkans översta »subjekt», kyrkan hans
verktyg, människorna i första hand »objekt», föremål för
hans nåd — då förändrar sig i ett slag allt. »Gud vill
att alla människor skola frälsta varda och till
sanningens kunskap komma.»... Av Guds universella
frälsningsrådslut äro de alla — lika visst som av de
geografiska gränserna — omslutna... Ej alla söka,
åtminstone medvetet, Gud, men han söker dem alla.
Han har hos dem alla gjort början därmed långt innan
de kunde börja att söka honom, och han slutar ej,
därför att de sluta. Och såsom hans förlåtelse står
och väntar även på den längst bortkomne, så har
ock den längst hunne intet annat att trygga sig till
än samma oförtjänta förlåtelse. Syndare, som Gud
ej tröttliar att förlåta, det äro de allesamman i »den
obestämda folkmängden mellan de geografiska
gärdes-gårdarna».
I paradoxal tillspetsning blottar detta
replikskifte Billings upptäckt av att
folkkyrkan i själva organisationsformens »yttre
universalitet avspeglar nådens universalitet».
Det karakteristiska och revolutionerande i
den ungkyrkliga grundsyn, som fick sin mest
skarpsynte och djupsinnige tolk i Einar
Billing, var, som han själv senare uttryckt
det, »det omedelbara sammanhang som här
drogs upp mellan detta, som det syntes,
mest utvärtes draget i kyrkans organisation
och det allra innersta i dess evangelium:
förlåtelsens, den oförtjänta, universella och
förekommande nådens tanke». Det var en
totalsyn, som förmådde omspänna alla
yttringar av kyrkans liv från dess innersta
centrum och ut till dess yttersta periferi såsom
konsekventa och nödvändiga uttryck för
dess bärande princip. När den primärt
konstitutiva religiösa synpunkten ensamt
gjordes gällande, då ställdes återigen »kyrkan
mitt i byn». Men den nya utsiktspunkten
medförde ej blott en ny trosviss tillförsikt,
utan även en skärpt kritisk blick för alla de
punkter, där den svenska folkkyrkans
nuvarande skick ej avslöjade utan bortskymde
hennes innersta intentioner.
Billings ovärderliga insats i den
kyrkopolitiska idédebatten beror just på den klarhet,
varmed han förmått ställa även de mest
peri-fera praktiska stridsfrågor i direkt samband
med sin centrala, rent religiöst motiverade
folkkyrkotanke. Medan svenska kyrkans
förbindelse med staten för Einar Billing ter sig
som ett rent »adiaforon», som hon utan vidare
bör uppge, så snart den visar sig snarare
hämma än främja hennes enda väsentliga
uppgift: att klart förkunna evangeliet, kan
hon ej utan svek av sina grundprinciper
släppa folkkyrkoidealet. Även om
majoriteten av vårt folk skulle uppsäga all förbindelse
med henne, kan hon dock icke undslippa
förbindelsen i det kallelsens ansvar, som
förpliktar henne att med evangeliets budskap
söka nå varje själ inom landets gränser, om
så ock endast förbönens väg till sist skulle
stå henne öppen.
Billing har själv systematiskt bestämt sin
kyrkosyn såsom syntesen av försoningstro
och försynstro. Den enskildes omfattande i
tro av syndaförlåtelsens evangelium såsom
sitt livs rikaste skatt betyder samtidigt hans
95
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
