Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - W. H. Audens diktning. Av Erik Lindegren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
W. II. Andens di k t ni n g
Av Erik Lindegren
NGELSMA NN EN W. H. Auden har
kanske direktare än någon annan samtida
författare velat ställa sin dikt i samhällets
tjänst. Hans verk uppvisar också en märklig
avvägning mellan propagandistisk slagkraft
och de mest exklusiva konstnärliga tendenser.
Det är en poesi, som både är spegel och
kampsignal, på en gång ungdomligt expansiv och
hieroglyfiskt koncentrerad. Tyngd av det
förpliktande moraliska arvet efter den
egentliga krigsgenerationen, märkt av en hotande
framtids katastrofer är den egentligen en
enda stor ansats att uppdaga och läkande
bestråla individens och samhällets hemliga
sjukdomar för att därmed hejda en annars
oundviklig upplösningsprocess och deklination.
Ideologiskt sett behärskades de två
decennier, som föregick det nuvarande kriget, i alla
demokratiska länder av marxismen och
psykoanalysen. Dessa det systematiserande
medvetandets tvenne olika sätt att betrakta
samhället och människan i samhället hade gått
den unga generation intellektuella, som
Auden representerade, i blodet. Det fanns
visserligen de som hävdade att dessa
åskådningar var oförenliga, men Auden och hans
»skola» hade liksom surrealisterna i Frankrike
behov av dem båda. Detta ledde oundvikligen
till svåra både yttre och inre konflikter men
också till en hittills ouppnådd
samhällspole-misk slagkraft. Surrealismen var äldre än sin
engelska motsvarighet, och det kan inte
förnekas att framförallt Auden tagit intryck av
det specifikt surrealistiska tonfallet, den
hänsynslösa diskrediteringen av den föreliggande
verkligheten. Men i jämförelse med
surrealisternas lidelsefullt logiska excesser till det
undermedvetnas förmån ådrar sig onekligen
Auden den begränsning som antydes av
begreppet common sense, även om han just
därigenom kommer den gemensamma
stamfadern Freud närmare. Ty Audens stora
lidelse är just att uppspåra och oskadliggöra
de psykiska hämningar, som hindrar all
verklig, från personlighetens tyngdpunkt
utgående handling. Därvidlag skonar han inte
heller sig själv, tvärtom baserar sig hans
metod på en hänsynslös självanalys, en osårbar-
het som kommer sig av det finaste
inregistrerande av alla personliga svagheter och
nederlag. Detta ger honom den moraliska
överlägsenhet, som ingen domedagspredikant
kan undvara.
Hans debutverk, »Paid ön Both Sides»,
(1930), är ett litet versdrama, en »charad»,
där kören endast består av tre personer och
därmed symboliserar de högre klassernas
vaknande sociala skuldmedvetande, som för
att få kontakt med det allmänmänskliga
ytterst söker sitt stöd i det arkaiska, det
kollektiva undermedvetna. Den starkt
allegoriska, lätt genomskinliga handling, som
den omväxlande resignerat, bittert och
uppflammande kommenterar, skildrar närmast
en släktfejd, som för evigt tycks hållas i gång
av hatets urverk, minnet av lidna oförrätter
och fädernas storhet. Men samtidigt är alla
trötta på detta offrande åt det förflutnas och
det kommandes historia, en smygande olust
har vuxit sig fram jämsides med de gamla
beprövade metoderna att fördumma sig
själv, och den ena sidans ledare filosoferar
bittert i sin ensamhet:
Vinden som kommer efter, historiens,
andras visdoms vind ger alltid en hoppfull luft
tills vi plötsligt stöter på ljudfickor, där
ingenting hörs utom vi, där rösterna tycks
avbrutna, ovana, och inte tävlar med någon
av de lögner våra fäder ropade ut. De
lärde oss krig, att fånga in kärestor, att
klättra i berg, att emigrera från svaghet, finna
oss som lätta erövrare av tomma lager kransar:
men sade aldrig något om detta, överlät
åt var och en att lära sig, höra något om denna
snart inträffande dag när att blicka längre
och betaget på ett ansikte eller en idé är omöjligt.
Hade jag blott varit en enkel man som levat
innan olyckan skickat hit sina budbärare —
yngre än maskar, maskar har för mycket att uthärda.
Ja, mineral vore det bästa: kunde jag blott se
dessa skogar, dessa grönskans fält, denna levande värld
steril som månen.
Men trots den inre ohållbarheten i sin
situation är han utåt den oböjlige starke mannen.
Outtröttligt åkallar han inskriptionerna på de
dödas vårdar och för kampen vidare. När det
till sist blir fred och denna skall beseglas med
hans giftermål med en kvinna ur det mot-
104
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
