Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Finn-namnets gåta. Av Rolf Nordenstreng
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
personnamn, vida spritt, hos forna engelsmän,
forntyska stammar och forna nordboar,
framför allt norrmän och islänningar. Och hos
nordboarna förekommer det inte bara
ensamt för sig, utan också i sammansatta namn,
både som för- och efterled. I Norge och på
Island är 24 sådana namn kända; men ett
av dem, Vidfinn, är mytiskt, ett annat,
Finnleik, påtagligt onordiskt, av oomtvistat
gaeliskt ursprung; Finnlaec, »Vit hjälte» (nutida
skotskt Finlay), ett tredje, Dagfinn,
misstänkt för att innehålla samma gaeliska ord
finn, »vit», emedan det först dyker upp på
Orknöarna och innebörden »ljus som dagen»
vore mycket rimlig. Återstår 21 rent nordiska
namn med finn. I Danmark är fem sådana
kända, i Sverige sju, företrädesvis i
grann-landskapen mot Norge.
Om nu finn är detsamma som »lapp» —
och det var och är det för norrmännen —
hur i all världen kommer det sig då, att
högborna norrmän är uppkallade efter ett — låt
vara orättvist — ytterligt sid vördat folk? Ty
man såg fordom ner på lapparna — såsom
alltför många ännu gör. Tror någon att
amerikaner skulle falla på den idén att kalla sina
barn t. ex. Chinifred, Chinanne, Etheljap,
Japric, Japilda, Niggerward, Niggerald eller
något liknande? Men på nordisk botten
möter vi namn som Finnbogi, Finngeir, Finnkell,
Finnvard, Arnfinn, Herfinn, Torfinn m. fl.,
och det i ätter som sannerligen inte hade den
minsta smula lapskt påbrå. Hur går detta
i lås?
Vad de namn vidkommer som börjar med
Finn- kunde de ju — som Hjalmar Lindroth
har föreslagit — mycket väl förklaras så, att
bärarna hade haft ett eller annat med lappar
att göra. Finnbogi kan vara lycklig
innehavare av en lapsk båge — vare sig han hade
tagit den med våld eller fått den som gåva;
lapparna var kända som goda bågskyttar.
Finngeir o. s. v. kan ha varit den Geir —
vanligt namn — som har färdats bland lapparna,
som köpman, som skattekrävare eller i
någon annan egenskap. Men om denna möjliga
tolkning är riktig, så hjälper den oss inte långt:
kvar står de namn som slutar på -finn.
Folknamn som personnamn eller led i
personnamn är nu ingalunda ovanliga. Men i
senare fallet förekommer de endast som
förled: Saxolf, Hugibert (hug = frank) m. fl.
Som efterled däremot nyttjas jämte -finn
endast ett nationalnamn: gaut, »göt». Det kan
se ut som om även -hun, »hunn», spelade
en liknande roll, men det är endast skenbart:
som förled (Hunolf, Humbert m. fl.) är det
en böjningsform av hug, »frank», som
efterled kan det av grammatiska skäl omöjligt
vara samma ord, utan måste vara »hunn»,
d. v. s. här »träl av hunnisk börd» (t. ex.
fornhögtyska Liofhun, »favoritträl»). Så dessa
båda liklydande ord är ur leken. Annat är
det med Gaut-, -gaut. Ty detta underliga ord,
lingvistiskt formellt vattenklart, i närmaste
frändskap med gjuta, är till sin
grundinnebörd tillsvidare oåtkomligt: tydningar finns
många, men ingen av dem är övertygande.
Emellertid intar det oomtvistligt en
särställning bland germanska folknamn: det var
namnet på gotfolkets stamfar och likaså på den
langobardiska konungaättens; ja, det var ett
av självaste Odins många namn.
Men det finns ännu ett ord som brukas i
namn på just samma sätt som Finn och Gaut,
d. v. s. både ensamt, som förled och som
efterled. Något nationalnamn är det inte, men
ändå namnet på ett folk: det dolda folket,
alvarna eller älverna. (»Alferna» är de
otäckaste pappersdockor som någonsin har
dödfötts på 1800-tals-poeters skrivbord; ingen
människa har någonsin trott på dem, inte
ens deras upphovsmän.) Jag kan inte här ge
mig in på den trassliga frågan om alvarnas
natur — ingen vet riktigt hur det förhåller
sig med den. Hur som helst: finnar och alvar
är ett och detsamma i Eddakvädet om
Völund. Denne och hans bröder kallas i kvädets
prosainledning »söner till finnarnas konung»,
och i 10:de och 13:de stroferna kallas hjälten
»alvarnas konung». Nu kan det mycket väl
hända, att prosainledningen, sådan vi känner
den, är århundraden yngre än kvädet och att
det är en jämförelsevis sentida och
ovederhäftig skrivare som har rört ihop alvar och
finnar (d. v. s. här lappar). Men jag tror det
inte. Sannolikare är att de underliga lapparna
med sin kunskap i trolldom redan tidigt
togs för något slags mytiska väsen och
blandades ihop med alvarna. Men vad kan
»finnarnas konung» ha varit för en figur?
Lapparna har ju aldrig haft några egna
konungar eller ens hövdingar; men hela
sceneriet i Völundskvädet är så tydligt
högnordiskt, att inget tvivel kan råda om att här
med finnar menas lappar. Enda rimliga
förklaringen är att dessas konung var kvänernas
konung. Kvänerna själva tycks ha varit ett
biandfolk av finskt och svenskt ursprung, väl
övervägande finskt. De levde till stor del på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
