Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Finn-namnets gåta. Av Rolf Nordenstreng
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rolf Nordenstreng
att med våld utkräva skatt av lapparna, som
således lydde under denne konung.
Det framgår av det ovan sagda, att de tre
namnen Finn, Gaut och Alv skiljer sig från
andra namn på folkslag därutinnan, att de
alla tre innebär något mer eller mindre
mystiskt, övernaturligt. De nyttjas inte alla tre
i alldeles motsvarande sammansättningar, och
Finn är det enda av dem som har en
femininform, Finna, nyttjad både ensam och som
efterled — Dyrfinna, Gudfinna m. fl. Men
varken Gauta eller Alva finns i fornspråket,
däremot femininformen -ælv som efterled i
namn.
Måhända har alv något språkligt samband
med latinska albus, »vit». Men att Finn i
nordiska namn skulle ha något med gaeliska
finn, »vit» att göra vore en orimlig gissning,
ty / är här inte samkeltiskt, utan särgaeliskt,
uppkommet av äldre v. Lindroth har med
skäl pekat på ett fornhögtyskt bergnamn
Finne och en skog kallad Finnenwald. Då
han sammanställer dessa med latinska penna,
pinna, »fjäder», »topp», »spets», lär han vara
på villovägar — jag frånsäger mig varje
omdöme härvidlag.1 Men detta hindrar inte att
finn likafullt kan ha haft som ursprunglig
innebörd just »topp». Och om så vore, kunde
det mycket väl ha nyttjats också om en man
som reser sig högre än andra. Ordet skate,
»trädtopp», som i fornspråket i flertalsformen
skatnar är detsamma som »män» (väl
egentligen »ypperliga män») är i singularis ett
skaldeord för »konung». Om man får fatta
finn i namn som »storman», »hövding»,
»furste», så ger det god mening i vartenda
fall, och inte minst i fråga om
Beowulfs-kvädets frisiske konung.
Men hur går detta ihop med finnarnas och
lapparnas namn — de små kuvade lapparnas?
Om finn är »topp», är steget därifrån inte
1 Enligt en jämförande språkmans uppgift utgår
penna från en äldre, för-litterär och för-latinsk
grundform petsna. Denna skulle emellertid på germansk
språkbotten inte tappa sitt s ännu på Tacitus’ tid,
utan finnarna borde hos denne heta Fesni, om
deras namn vore av samma stam som penna; jfr
gotiska razn, »hus», isländska rann, svenska granne —
det syns, hur sent övergången sn > ntt har ägt rum.
långt till »huvud», och från »huvud» inte
heller till »klipsk», »kunnig», »trollkunnig». Och
de små lapparna var ju kända som både
klipska och trollkunniga. Finnarna i ordets
svenska mening var förr i tiden heller inte
så bakom, när det gällde att trolla.
Men var det inte enligt fornnordisk
åskådning vanhedrande att trolla ? Hur kunde då
bättre folk bära namn som tydde på
trolldom?
Det är alls inte säkert, att all trolldom i
forntiden hölls för vanhedrande.
Finn-nam-nen går tillbaka till förhistorisk tid, och
möjligt är att tänkesättet då var ett annat än
på vikingatiden. Äldre stenålderns
trollkarlar, som i södra Frankrike och de nordspanska
provinserna har lämnat efter sig så många
spår av sin konst, var säkert mäktiga män,
lika väl som de amerikanska indianernas
medicinmän. Och t. o. m. på vikingatiden
ser vi ju att Odin själv, gudarnas överhuvud,
var den ypperste bland trollkarlar. Det finns
mycket outrett och oklart om trolldomens
ställning i Nordens forntid; vår kunskap
härom är sorgligt knapp. Men tydligt är att
trolldom under vissa förhållanden på
hednatiden var fullt tillåtlig.
Min tolkning av Finn-nämnet ger mening
åt det skenbart meningslösa och motsägande.
Och sedan må den jämförande
språkforskningen ånyo ta i tu med spörsmålet från sin
synpunkt och enligt sina metoder. Men vi
måste också räkna med att ordet kanske inte
alls har sin rot i vårt eget språk eller i något
indoeuropeiskt tungomål över huvud. Det
kan mycket väl ha upptagits ur något av de
språk som talades i stora delar av Europa
innan de indoeuropeiska språken nådde hit —
något utdött språk således, utdött i
förhistorisk tid, så vi inte kan veta ett dugg om det.
Och i så fall är ordet åtkomligt för
undersökning endast på innebördsforskningens väg.
Den vägen leder ohjälpligt till grundmeningen
»huvud» och särmeningarna »storman» och
»trollkarl». Och förvisso har Finlands folk på
senaste tiden visat sig ha huvud och utfört
storverk som har kommit fienden att vädra
trolldom.
112
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
