- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioandra årgången. 1943 /
114

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Gunnar Mascoll Silfverstolpe. Av Karl Asplund

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

K ar l Asplund

liv genomforskats av en pedantisk
eftervärld mera i detalj än kanske någon annans,
Bellman, kommer oss till mötes mera direkt
och övertygande i Sergels geniala
snabbskisser än i kommentarerna till
Bellmans-dikter, och jag skulle våga paradoxen
mera än i en hel del av hans egna dikter.
Det är diktarens rätt att bära mask, och
skildraren av en diktares psyke kan komma
i samma situation som Psyke då hon ville
se Amors rätta ansikte.

Man säger till en människa: Du kände
honom, den andre, intimare än någon, du kan
ge den rätta skildringen av honom. Det

är förmätet att åta sig en sådan uppgift.

*



Då jag en tyst och stilla arbetskväll
sitter vid skrivmaskinen för att teckna
bilden av den man som stått mig närmast,
känner jag en ängslan att icke kunna ge
annat än en yttre minnesbild. Samma lampa
lyser under den gröna skärmen över samma
gamla skrivbord som otaliga kvällar då
Gunnar Mascoll Silfverstolpe satt hos
mig i hägnet av samma böcker och tavlor,
hans bild står smärtsamt klar på andra
sidan bordet med den litet gråa hyn, de
gossaktigt bulliga dragen och den oändligt
goda och vänligt frågande blicken. Med sin
frimodiga kamrat jargong talar han i
termer som skulle förefalla en utomstående
raljanta eller van vördiga om allt vi ha
gemensamt, om Stevensons och Hardys
dikter eller kanske allra helst om
Runebergs eller om dagens ofta otrevliga och
futtiga bekymmer inom den vetenskapliga
miljö, där vi ha vår gärning, men hans
patos vibrerar och hans medkänsla med
kamrater eller okända lyser intensivt
igenom orden. Men om sig själv är han
förtegen, han kände alla sina många vänner
bättre än vi kände honom. Och trots den
tendens till självutplåning han hade i
umgänget kom han alltid att bli en
mittpunkt. Han kom helt naturligt att inta en

rangplats var han kom, som en uppburen
förste kurator i Västmanland-Dala Nation,
som ämbetsman i hög chefsställning, som en
med all sin anspråkslöshet lysande
ordförande i kulturella sammanslutningar. Men
ett av hans mest i ögonen fallande drag var
att han trivdes bäst på en blygsam plats,
han satt i ett sällskap gärna vid en
bordsända, uppmärksam mot dem som icke voro
vana att bli uppmärksammade. Och detta
var helt och hållet naturligt för honom,
det var sannerligen inte koketteri eller falsk
blygsamhet, sådant avskydde han. Och
när hans vänner behövde hans stöd i svåra
stunder stod han nästan skyggt men troget
vid deras sida, liksom ängslig att han med
sin oskattbara vänskap trängde sig på.

Det är säkert icke utan mycket djupa
skäl, som denna sida av hans väsen stiger
fram först då man minns honom. Han hade
dock andra sidor, den lysande, verserade
sällskapsmänniskan, eftersökt ända till
plåga, den intensive arbetaren, som kunde
sluta sig inne med sitt, särskilt under de
sista åren. Men den försynte vännen, den
medkännande människan är densamma som
i olika gestalter och situationer kommer
starkast till tals i hans dikt.

Han är Kretevs i ungdomsdikten
Bröderna, konstnären, bildhuggaren, som står
glömd i skuggan under segerjublet, som
larmar kring hans broder Aison, krigaren,
han står under skridskolovets bullrande,
rödblommiga glädje vid den ofärdige
klasskamratens sida, och dennes krycka blir
anklagelse mot kamraternas glädje. Han
hälsar i nationskamraten Finn Malmgrens
skugga »den gärning vi aldrig förmått», och
inför det förra världskrigets plågade
ungdom uttrycker han sin känsla så:

Offret kan jag hemligt vörda.

Har jag också rätt att trycka

stillatigande din hand?
*



Om man vågar sätta detta det djupaste
draget hos människan Gunnar Silfverstolpe

114

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:09:20 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1943/0138.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free