Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Gunnar Mascoll Silfverstolpe. Av Karl Asplund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karl Asplund
tama till det som han i den magistrala
epilogen till hela sin dikt kallar Hemland —
mänskligheten.
Det ljöd en vardaglig och idyllisk ton i
hemdikterna från början. Det var under
tjugotalet, efterkrigstiden, man var rädd
för överord och sänkte sig till den läkande
idyllen. För lyrikerna stod då den engelska
dikten fram i sin stilla styrka, och Thomas
Hardy och Robert Louis Stevenson, de båda
genierna, vilkas vers tidigare knappast
existerat för oss, gåvo tonen för en svensk
generation. Hardy har i Afterwords talat
om mannen, som tyst och stilla iakttog
maj gräsets växt, hökens flykt över heden
och igelkotten, som är ute och tassar i
gräset i sommarnattens mörker, och som vet
att man en gång skall säga, när han är död:
He was a man who used to notice such things.
Den ton Silfverstolpe fann för att tolka
sådana stämningar, bundna till hans eget
mellansvenska landskap, var så försynt,
så vardagligt enkel att allmänheten icke
märkte, att det var ett nytt instrument
som börjat falla in i den svenska diktens
orkester. Hör upptakten:
Här är jag hemma. Går jag här i mörkret,
så snubblar icke foten, ty den känner
var sten och nästan varje lingontuva,
och vaknar jag på fjärran ort om natten,
av månens vita skimmer väckt ur dvalan,
då vet jag hur det skimret faller hemma
och vilka fönsterrutor som bli blanka.
Denna intima landskapslyrik är nästan
helt och hållet genomvävd av
barndomsminnen, »av stora lövträds sus och blänk
av sjöar, syreners doft och västergökars
rop». Den unge diktaren fann med ens sin
uttrycksform, den enkla, pregnanta
detaljen och de rent sensuella minnena av
bestämda färger och dofter. Så i det lilla
mästerverket Bålet, ett minne av den
vårkväll, då hans far brukade bränna
fjolårslöven:
i
Bålet brann med stilla sus.
Röken från de brunna
sommarlöven
böljade i kvällens tunna,
blåsippsbleka ljus.
Ingen kväll var denna lik.
Landsvägsdikets vatten
lyste rosigt.
Sakta tystnade för natten
späda fågelskrik.
Men det är påfallande hur snart han för
egen del väljer sina årstider. Det är hösten
och vintern — han påpekade gärna själv
att han var ett vinterbarn — och det finns
redan tidigt en klar och lugn men djupt
vemodig avskedsstämning i hans dikter,
som oftast anknyta till skoltidsminnena,
till sommarlovets slut och jullovet. Och
detta under en tid då han var en glad och
till synes kärnfrisk ungdom och brukade
skämta över sin rustika hälsa, som endast
kände till en sjukdom, baksmälla. Har
någonsin en svensk skolpojkes livsbild vid
slutet på sommarlovet förtätats så som i
dessa rader:
Det var den tid, då våra fickor spändes
av kantstött frukt med regnvåt lera på.
Det var den tid, då trädgårdsstaken tändes
och sken på kräftfat i en mörk berså.
Det började bli nästan kallt att bada,
och snåren sveptes in i spindelväv.
När sista lasset kördes till sin lada,
var rymden kyligt klar och blåsten sträv.
Här finns inte en rad som inte ger en
konkret detalj i bilden. I ett brev till en
intim vän skriver han 1933 om sina
julstämningar: »Beträffande julen är jag
fullkomligt som ett barn, jag törs inte tala
om mina förväntningar med mina vänner,
för jag tror att ingen känner för den
högtiden ens aningsvis så mycket som jag.
Jag går så långt att ingen julpoet någonsin
i vårt land varit så inspirerad som jag.
Verserna bli ofta dåliga och jularna bli
inte heller vad jag väntat av dem.» Karak-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
