- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioandra årgången. 1943 /
124

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Van Gogh och Josephson. Av Carl Nordenfalk

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Carl Nordenfalk

konst patologisk. Vi kunna det i varje fall
icke i samma mening som Josephsons.

Emellertid är det icke själssjukdomens
ödesgemenskap som med rubriken här ovan
åsyftas. Den gäller ett mera tillfälligt, men
också mera direkt samband mellan de
båda konstnärerna.

När van Gogh i februari 1886 flyttade
över till Paris, hade i det närmaste tio år
förflutit, sedan han sist var bosatt där. I
början av året 1876 hade han blivit uppsagd
— eller som han sedermera föredrog att
uttrycka det — själv sagt upp sig som
expedit i konsthandeln Goupil & Cie. Han
hade därefter kastat sig från den ena
sysselsättningen till den andra, varit
lärare, bokhandelsbiträde, studerande,
predikant och lösdrivare, för att till slut finna
sitt egentliga kall i konstnärsyrket.

Under dessa tio år hade han icke varit
alldeles avskuren från förbindelser med det
parisiska konstlivet. Hans bror Theo,
som stannat kvar på sin post hos Goupil,
hade brevledes hållit honom underrättad
om vad som tilldrog sig i den stora
konstmetropolen. Vincents brev till brodern
innehålla ofta frågor och uttalanden om
målare, konstverk och utställningar, som
Theo berättat om från sin utsiktspost i
Goupils lokaler vid Boulevard Montmartre
och Rue Chaptal. Barbizonskolans mästare,
Millet, Daubigny och Corot, bildade de
st järnkonstellationer på den franska
konsthimlen, som Vincent vid denna tid höll
kursen efter. Om dem handla betydande
partier av breven. Men även nya namn
genomkorsa kometlikt rymden, medan
impressionismens morgonrodnad långsamt
men säkert vinner herraväldet över
horisonten.

Då brevväxlingen gäller målningar, som
endast en av parterna haft tillfälle att se
med egna ögon, är det naturligt, att
diskussionen ofta rör sig om
framställningarnas ämnen. Vincent är angelägen att
göra sig en föreställning om vad de honom

obekanta tavlorna återge. Hans
huvudintresse gäller motiv med social innebörd.
Men även ovanliga ämnen väcka hans
vetgirighet.

Sålunda skriver han i ett brev från
Nuenen vid nyårsskiftet 1884/85 följande:

Jag är i hög grad nyfiken på att en gång förr
eller senare få se den tavla, som Du fått hand om.

Själva ämnet förstår jag nu inte helt — inte
vad man egentligen menar med det.

Därför nämligen icke, att Du säger, »att
figuren är Dante-aktig, dock är det
symbolen av en ond ande, som lockar
människorna i avgrunden». Något sådant
kan säkert endast dåligt gå ihop, då Dantes
måttfulla, stränga lilla gestalt, helt genomträngd
av avsky och protest mot de gruvliga
medeltida missbruken och fördomarna, förvisso är en
av de uppriktigaste, ärligaste och noblaste man
kan tänka sig. Kort och gott, det hette om Dante:
Voilà celui qui va en en jer et qui en revient (se där
den som stiger ned till helvetet och återvänder
därifrån); detta att själv gå dit ned och
återkomma är något helt annat än det
sataniska att locka andra dit.

Följaktligen kan man inte låta en Dante-aktig
figur spela en satanisk roll utan en enorm
missuppfattning av hans karaktär.

Och en Mefistos silhuett är våldsamt
annorlunda än en Dantes.

Om Giotto skrev man på sin tid: Le premier il
mit »la bonte’» dans V expression des tStes humaines
(han var den förste som lade in »godheten» i det
mänskliga ansiktsuttrycket). Giotto målade Dante
och det med mycken känsla som Du vet, om Du
känner det gamla porträttet.

Därav drar jag slutsatsen att Dantes uttryck,
hur sorgligt och melankoliskt det än må vara, i
det väsentliga är bilden av något oändligt gott och
ömt.

Satan och Mefisto föreställer jag mig också
ingalunda Danteaktiga.

Emellertid är detta en anledning mera för mig
att vara nyfiken på att en gång få se, hur det
egentligen hänger ihop med tavlan.

I Vincents brev säges icke, vem som
målat denna tavla. Men i den not, som
ut-givarinnan, Theos änka, tillfogat den tyska
upplagan av breven, står något som
kommer en svensk läsare att rycka till. Det
meddelas att tavlan i fråga var av »den
danske målaren Josephson».

124

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:09:20 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1943/0148.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free