Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Martin som krigade mot ord. En saga. Av Gustav Sandgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Martin som krigade mot ord
En saga
Av Gustav Sandgren
—S ET var en gång en man som inte
kunde få ro för sina tankar. När hans mor
var död och stugan beslagtagen hade han
intet annat att göra än vandra och lägga
livets fakta tillsammans, ty stannade han
på något ställe, kom folket och rasslade med
sina bojor och sade: Du är född, och det
är det straff på! Varsågod, här är bojorna,
ta på dem! Men han flydde, ty han kände
att han ännu inte var mogen att bli
fängslad.
Bekymmersamt hade han ofta, mörk
såg han vägen ibland, men när det var som
mörkast hände det att en fågel sjöng över
hans huvud när han gick genom skogen,
att en dröm lyste upp hans öga, att en
stjärna tittade ned på honom ur skyarnas
remna som om hon ville säga: Ingen väg
är oändlig! Och så sjöng han en gammal
vandringssång och traskade på:
Och trädet sa till grenen:
väx ut, väx ut min vän!
Och grenen sa till kvisten:
sträck på dig längre än!
Och kvisten sa till bladet:
väx ut, bred ut din famn!
Och bladet sa till blomman:
sök längre i mitt namn!
Och blomman sa till molnet:
tag mig, du unga hind!
Strö ut mitt heta hjärta
runt om i himlens vind!
Då och då passerade han städer där
människolivet klumpade ihop sig som en
ormknut, väste, åt och ringlade i alla
väderstreck. Vid varje stad satte han upp ett
litet anslag, det var en etikett som han gav
människorna för sin egen skull och på den
stod det: Här bor människan, som lider
genom sig själv! Flera gånger blev han
tagen av rättvisan för dessa etiketters skull
och domare satte på sig glasögon och lät
köra in Rikets lag på dess lilla kärra, ty
den var så tjock att den inte längre kunde
bäras, och så tittades i lagen och så
förhördes det.
— Vad är den anklagade för något?
— Född. Och heter Martin.
— Vad menas med den lilla affischen?
— Den är en spegel som jag sätter upp.
Dessutom ska man aldrig försumma att
propagera en sanning.
— Tre dar i vedgården, sade domaren
och skakade på huvudet.
— Tack, jag älskar trä, sade Martin,
det har årsringar! Och så kom han i
vedgården och där trivdes han, ty i detta land
dömdes alla omvandrare till några dar i
vedgården, och detta var inte första gången.
Martin älskade trä och det luktade gott när
spånen yrde. Han tittade i vedtränas
såg-ytor och fann tröst i årsringarna. Han
tänkte sig trädet stilla växande, såg
sommarens breda ring smalna till vinterns svarta
streck, och genast började nästa vår igen
med vindar och glada fåglar. Han lade
örat till vedträet och tyckte sig höra det
glada marssuset och droppet av
smältvatten, sen kom maj med de gröna skotten
ytterst på alla kvistar, sen kom värmen
med insekternas brum och brådska,
ge-tingars gnagande och skalbaggars borrande,
och sen kom hösten igen och trädet hade
131
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
