Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Martin som krigade mot ord. En saga. Av Gustav Sandgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gustav Sandgren
en ny ring av visdom och ålder . . .
Domar-huvut skulle jag vilja se itusågat för
årsringarnas skull, tänkte han. Blir det
visare med åren, gömmer det samma
högresta stillhet som ett träd, kan det vila i
Gud som en vintersovande ek?
Hade Martin ingenting att leva för? Jo,
men hans mission var så hemlig, han
bävade för den och tänkte endast på den i
sina ensammaste stunder: Han var
kommen i livet för att döda giftiga ord. Det var
de där orden som så småningom brett
ut sig över människornas tankar, växt in
som starr i deras ögon och viljor . . . det
var de där orden som långsamt lämnat sin
gamla betydelse likt giftormar som krupit
ur sina ägg och sedan ätit sig in i
mänsklighetens hjärta där de bodde och gav kramp
och ångest. Men för att bekämpa dem måste
han vara mycket stark, och så gick han
mellan vedgårdarna och växte i sitt
uppsåt. En gång låg han på rygg i en
ängsbacke och såg upp i molnen, och då såg han
tydligt en ung flicka i molnet som log emot
honom och sade: Sök ditt rike, kung!
Och han steg upp med klappande hjärta
och var glad, och diktade sig en tröstevisa
som var rena övervärdeskomplexet.
De säger mig dåre som inte har like,
de säger mig blind som går mot ett dike,
men jag är en kung som söker mitt rike.
De kallar mig tiggare, trashankars broder,
de hindrar min väg med lagperioder.
En drottning, en drottning har varit min moder.
En kväll kom han till en grind, och på
grinden satt en flicka. Han stannade och
såg på henne, och hon var mycket vacker.
— Vad väntar du på? frågade han.
— På en man! skrattade hon. På dig
om du är dum!
— Om jag är dum?
— Jag sa fel, jag sa fel, sa flickan. Nå,
vad bligar du på? Kom och lyft ner mig!
— Då kanske jag lyfter ner mig själv på
samma gång.
— Kyss mig! sade flickan och lutade
sig fram. Men då tyckte Martin att han
hörde rasslet från bojor och fot järn och
han blev rädd.
— Din mun liknar en port, sade han. Är
det fängelseporten?
— Du får ligga i min säng! sade flickan.
Kom bara!
Men då såg han i detsamma huset bakom
träden i vägkröken, och det var likt alla
andra hus. Men just nu i solnedgången såg
det ut som om det byggts efter mönster av
alla de hus som hade vedgård utanför och
uniformerad betjäning. Då sprang Martin,
sprang som aldrig förr, ty han kände att
det var sig själv han måste springa ifrån.
När han slutligen stannade, stod där en
figur vid vägkanten och haffade honom.
Det var Samvetet.
— Håhå! sade Samvetet och blottade
sina gnagartänder. Du är rädd för ansvar!
Det är fult och misstänkt.
— Det beror på, försvarade sig Martin.
Man ska inte ta ansvar för det man inte
tror på.
— Enligt livslagen så har man ansvar i
och med att man föds, kom ihåg det.
— Jaha. Är det sådant som kallas
arvsynd?
— Man slingrar sig! sade Samvetet med
otäck röst. Livet är ett slags samhälle det
med, min gosse. Man föds med skuld.
Mänsklighetens samlade skuld av misstag
och dumheter. Man får några års respit tills
man begriper det. Sen presentas reversen.
Betala! Ta ansvar!
— Det är ocker! sade Martin. Jag hatar
ocker. Jag är född för att kämpa mot
onda ord. Buh! Samvete! Ned i ditt mörka
hål!
Och Martin petade ned Samvetet i diket
och sprang sin väg, men länge fick han
springa innan det blev efter. Då var Martin
långt ute på heden. Han satte sig för att
vila. Han kände ångest och såg mot den
tomma himlen, tänkte: Vore det inte bättre
132
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
