Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Diderot och Hugues Taraval. Av Greta Åkerlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Greta Åkerlund
som skapare till skönlitterära verk. Som ung
levde Diderot under många år ett bohemliv i
Paris. Hans far hade tagit sin hand ifrån
honom, när han inte ville ägna sig åt vare sig
juridik eller medicin. Han levde ur hand i
mun, försörjde sig nödtorftigt på skriverier
och förvärvade många vänner bland
konstnärerna. Under det fria umgänget i ateljeerna
lärde han sig förstå och uppskatta konst.
Säkert hade han fore 1759 med intresse följt
utställningarna på Salongen, intim vän som
han var med flera av utställarna.
Hos de många författare som intresserat
sig för Diderot som konstkritiker finna vi
mestadels en positiv inställning till hans
insats; flertalet räknar honom som Frankrikes
förste konstkritiker, som banbrytaren till en
ny litterär konstform. Man har diskuterat
vari hans speciella förtjänster och brister bestå,
och som man kommit till olika resultat eller
endast fäst sig vid vissa sidor i detta
författarskap, skola vi här i korthet dröja vid några
väsentliga uttalanden. Tagna tillsammans
kunna dessa ge oss en någorlunda fyllig bild
av den mångskiftande och personligt
originella företeelse som Diderots konstkritik
innebär.
Vi vända oss först till några av hans
landsmän. Brunetière förmenar Diderot allt värde
som konstkritiker, emedan han både talat och
känt litterärt, men domen är för ensidig och
orättvis för att accepteras av yngre författare.
Ducros påpekar, att de litterära ämnen, som
överväga i tidens målningar, direkt inbjuda
till ett sådant betraktelsesätt. Collignon ser
i Diderot främst förmedlaren mellan konst
och publik och ger honom en eloge för hans
framsynthet att genomskåda den fadda
ytlighet, varmed historiemålarna behandla sina
antika ämnen. Tysken Dresdner anser att
teoretikern Diderot är angripbar på många
punkter, men att kritikern kommer med något
betydande och originellt. Diderot är ej
Frankrikes förste konstkritiker, men han har ryckt
bort konstkritiken från dess plats hos
dilettantismen, höjt dess nivå och vidgat dess
horisont. Italienaren Venturi räknar som
Diderots insats framför andra, att han bedömer
olika artisttemperament med ett sunt förnuft,
som inte kan kvävas av estetiska och
moraliska doktriner.
Men även nordiska författare ha varit inne
på ämnet Diderot som konstkritiker. Så kallar
också Ellen Key en artikel i Ord och Bild från
1898. Häri berör hon bland annat Diderots
smak. Detaljerna skola underordnas helheten,
varken antiken eller naturen skola efterapas,
ty då blir konsten oäkta. Man skall lära av
antiken, och man skall utvälja det sköna i
naturen. Men av detta sköna vill Diderot ha
en realistisk tolkning. Han kan inte uppskatta
rokokon, inte ens Watteau, och han
överskattar Vernet och Greuze, för att deras
målningar bereda honom både konstnjutning och
stoff till meditationer. I gengäld är han en av
de få på sin tid som sätter Michelangelo före
Rafael. Hans misstag äro för Ellen Key
beviset på hans genialitet — det är endast
medelmåttan som aldrig dummar sig — och
hon avslutar detta resonemang med
meningen: »Han var således som konstgranskare
icke dummare än som behövdes för att icke
vara dumt fullkomlig.»
Yrjö Hirn behandlar i korthet frågan i sin
lilla populärvetenskapliga Diderotmonografi.
Diderots noggranna beskrivning av tavlorna,
de litterära utvikelserna härifrån och de
instoppade anekdoterna om konstnärerna ha
sin huvudsakliga förklaring i att han skrev för
en publik, som aldrig fick se konstverken,
och som därför hade mindre sinne för den
konstnärliga kvaliteten. Diderots
moraliserande, som tilltog med åren, allteftersom hans
egen dotter växte upp, har på grund av
tidsandan sitt berättigande men förblindar
samtidigt hans omdöme.
Bland de nordiska skribenterna kan till
sist nämnas Henrik Schück, som i Allmän
Litteraturhistoria ger en både elegant och
roande analys av Diderots stil och smak.
Schück överträffar de övriga författarna när
det gäller att karakterisera Diderots mycket
personliga stil: »Ständigt är han i extas, han
talar icke, utan deklamerar, han kastar sig
till vännens bröst, och han blir lika upprörd
vare sig situationen är verklig eller diktad.»
Diderot fäster sig nästan uteslutande vid
tanken i en tavla, moralisten och idealisten i
honom vill att konsten skall predika,
deklamera, kämpa för moral, mot förtryck och
vidskepelse. Naturalisten i honom visar sig i
förkärleken för det barbariska, rent
patologiska, som han framför allt ville se i antikens
konst.
Så lyda meningarna hos några av de
författare, konsthistoriker eller
litteraturhistoriker, som lockats av den svåra uppgiften att
tränga in i Diderots komplicerade värld.
Alla dessa författare ha, ofta på ett begränsat
utrymme, velat ge en allmän karakteristik av
138
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
