Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Diderot och Hugues Taraval. Av Greta Åkerlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Greta Åkerlund
Sibyllan från C ume.
Treenighetskapellet, Fontainebleau.
Jag vill dö, om ni, om jag, om någon, någonsin
hade kunnat gissa ämnet på denna tavla. Till höger
ett palats. Framför palatsets fasad, längst bak, kvinnor
som i glädje störta fram med armarna utsträckta mot
ett barn. Litet mera åt vänster, och alldeles framför,
en knäböjande kvinna, som också räcker armen mot
samma barn, som hon gör sig beredd att mottaga av
en gubbe, som för fram honom från sidan, och utan
att se på henne. Denne gubbe är Jupiter. Jag känner
igen honom på den blixtbärande fågeln, som han har
under sina fötter. I bakgrunden ett bord, betäckt med
en duk. På andra sidan om detta bord, gudar och
gudinnor, burna på moln, som i en operadekoration, och
kastande blickar av harm och skräck pà det som
tilldrar sig till vänster. Där är ett dubbelt intresse som
markerats vä’. Skall jag harmas med dessa, eller skall
jag förena mig i de förstnämndas glädje? Nedanför
den allvarlige Jupiter ser jag en bov, som man bereder
sig att binda. Vid sidan av denne stråtrövare, ty så ser
han ut, en ung man som har gripit honom i armen,
han håller en kedja i sin vänstra hand och griper
så hårt om denna kedja, att man skulle säga, att han
fruktar mera att denna skall undslippa honom än den
skyldige. Denne unge man är Merkurius; jag känner
igen honom på vingarna han har på huvudbonaden;
eller snarare är det en gemen bonde, någon förklädd
medbrottsling, som stulit den.
Nåväl! Min vän, se där vad konstnären behagar
kalla Tantali gästabud. Det hjälper inte att han säger,
att det är det ögonblick, då Jupiter, sedan han lagt
märke till att man givit honom att äta barnet i huset,
återuppväcker honom, återlämnar honom till hans mor
och slår fadern i bojor. Jag skall ständigt svara honom:
det är tre ögonblick och tre synnerligen skilda
händelser. Måltiden äger inte rum i samma ögonblick som
barnet återuppväckes. Barnet återuppväckas inte alls
i samma ögonblick som det överlämnas till modern;
och barnet överlämnas inte i samma ögonblick som
fadern dömes. Också, ett gytter av figurer, av
motsägande effekter och förnimmelser. Ett utomordentligt
exempel på brist på enhet. Dessa människor utan eld
och geni äro inte rädda för någonting. De misstänka
bara inte svårigheten med en komposition. Se också
hur de undandraga sig den. Pelops mor, en liten
trumpen min. Tantalus, en låg skurk, ett lämplig)
villebråd för La Grève [avrättningsplats i Paris]. Allt
det förskräckliga är inskränkt till den rödaktiga lågan
från en soppkittcl, ställd till vänster på en piedestal.
Men, säger ni, dessa brister kanske uppvägas av ett
förträffligt utförande? O, nej. Emellertid, finn, om ni
vill, Tantalus målad i varma färger. Säg att Jupiter
är vacker, att hans huvud är ädelt; tillägg också att
det hela inte är utan effekt, om ni så vill.
Efter denna långa utgjutelse övergår
Diderot att tala om greve Creutz älsklingstavla,
som denne också inköpte. Målningen, som
något avviker från den på
Kulla-Gunnarstorp, hänger numera på Nationalmuseum.
Adonis sitter; man ser honom framifrån. Hans hund
befinner sig vid hans sida. Han håller sin båge i högra
handen. Den vänstra vet jag inte var den befinner sig.
Han har en tigerfäll på sina knän. På en stor kudde av
silverstickat tyg ligger Venus utsträckt vid hans fötter.
Man ser henne endast från ryggen. Denna rygg är
vacker, och konstnären vet det väl, ty det är andra
gången han betjänar sig av den. Adonis huvud är lånat
från en Johannes av Rafael, liksom Rafael lånade det
antika huvudet av en Adonis för att göra en Johannes.
Det är här fråga om Rafaels »Den helige
Johannes i öknen» från 1515, en målning, som
framställer en yngling med liknande ansikte
och lockar som Taravals Adonis. I ännu högre
grad har Taraval plagierat bakgrunden med
det breda mörka partiet till vänster och en
ljus glänta med träd till höger. Rafaels
målning finns i Louvre och torde ha
förekommit i Frankrike redan på denna tid, desto
sannolikare som Diderot aldrig kom till
Italien. Sina domar om italiensk konst fäller han
efter arbeten i fransk ägo och efter
avbildningar. Diderot fortsätter:
Detta huvud är också mycket vackert i färgen. På
grund av det sätt på vilket detta ämne är
sammansatt, kan där knappast finnas annat än teknisk merit.
Huvudfiguren vänder ryggen till; och en rygg har inte
mycket uttryck. Betrakta emellertid denna rygg, ty
det är mödan värt, och sättet på vilket denna figur
vilar på kudden; sanningen i hull och kudde.
Taraval utställer ytterligare tre tavlor på
denna Salong. På genrebilden »Ung flicka
142
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
