Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Diderot och Hugues Taraval. Av Greta Åkerlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Diderot och H u gu e s T a r a v al
retar sin hund framför en spegel» ha »den
unga flickans huvud och hunden liv och
teckning, men ingen färg». På »Huvudet av
en backantinna» ser man henne »nästan
bakifrån med huvudet framåtvänt. Man påstår
att hon målats av en kraftig pensel. Jag
instämmer däri. Hennes uttryck är väl av en
kvinna, som är hänförd eller berusad, men
lidande, inte som en Pythia som under plågor
söker ge utlopp åt en gudomlig ingivelse,
utan av smärta. Hänförelsen, berusningen
och lidandet prägla samma partier av ansiktet;
och dessa sinnesrörelser ligga varandra nära.»
Sist kommer en skizz till »Herkules som
barn, kvävande ormar i sin vagga». Denna
målning står upptagen i den omfångsrika
katalogen från auktionen den 20 mars 1786,
då Taravals kvarlåtenskap skingrades. En
tapet med detta ämne hade påbörjats på Les
Gobelins, men den utdömdes tillsammans
med andra tapeter, som varit under arbete,
efter verk av både Taraval och mera kända
konstnärer, när en jury i månaden Fructidor
år II (aug.—sept. 1794) avgjorde, vad som
skulle fullbordas eller ej. Juryns uppgift var
att kontrollera inte bara ämnenas lämplighet
utan även att inga kungliga emblem
förekommo på gobelängerna. Eftersom det var
brukligt att komponera in sådana i bårderna
vid kungliga beställningar, var det en mycket
stor procent av gobelängerna, som nu fingo sin
dom. Diderot skriver om skizzen:
Man ser till höger en förskräckt vårdarinna, vidare
Alkmene och hennes make. Denne griper sitt barn
och lyfter det ur vaggan. I vaggan intill sitter den unge
Herkules och håller en orm vid halsen med vardera
handen och anstränger sig med armarna, kroppen och
ansiktet att kväva dem. 1 bakgrunden till vänster, på
andra sidan om vaggorna, stå kvinnor som darra för
honom. Alldeles till vänster stå två andra kvinnor:
dessa äro tämligen lugna. Av dessa båda kvinnor visar
den, som man ser från ryggen, mot himlen med handen
och tyckes säga till sin följeslagerska: »Se, detta är
Jupiters son.» På samma sida kolonner. I
mellanrummet mellan kolonnerna ett stort förhänge som,
upplyft av taket, bildar en tronhimmel över vaggorna.
Ett vackert ämne, värdigt en Rafael. Denna skizz är
kraftig i färgen men helt utan finess; och därpå, min
vän, hänvisar jag er till min berättelse om skizzerna.
Om skizzen säger Diderot på ett annat ställe,
dit en not hänvisar, att den »fängslar (attache)
oss kanske inte så starkt, som den, emedan
den är ofullbordad, lämnar fritt spelrum för
vår inbillning, som i den ser vad den behagar».
Diderot avslutar sitt kapitel om Taraval på
Salongen 1767 med följande allmänna
resonemang:
Den heliga födelsen.
Treenighetskapellet, Fontainebleau.
Jag säger inte, att Taraval är inera värd än
Frago-nard, ej heller att Fragonard är mera värd än Taraval;
men denne synes mig närmare maneret och den dåliga
stilen. Fragonards frikassé på änglar är ett
efterapande av Boucher. Utom de teckningar, om vilka
jag har talat, finns det andra av den sistnämnde
konstnären, i rödkrita på blått papper, som äro vackra
och av en god penna. Där finns ande och karaktär.
Vanligtvis har Fragonard ämne till en skicklig man;
men han är det inte. Han är eldig, inkorrekt, och hans
färg är flyktig. Han kan också lika lätt försämras som
förbättras; något som jag inte skulle säga om Taraval.
Han har inte tillräckligt studerat de stora mästarna
av den italienska skolan.
»Bacchus triumf» är den förnämsta av de nu
kända målningarna av Taraval med sina klara
färger och sin lediga och eleganta
komposition. Denna är kanske inte alldeles originell,
men den angenäma helheten och den graciösa
teckningen fängslar oss. En skizz till den finns
upptagen i ovannämnda auktionskatalog.
Originalet utgör en av de fem målningar, som
Diderot behandlar från Salongen 1769.
Målarakademien, som var trångbodd, hade inte
plats för sina tavlor och skulpturer; den har anhållit
143
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
