Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Diderot och Hugues Taraval. Av Greta Åkerlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Greta Åkerlund
oin det oändligt stora Apollogalleriet i Louvre, detta
galleri, där, trots förlusten av färgen och den allmänna
bristen pä överensstämmelse, Alexanderslagen, målade
av Le Brun, ännu äro de vackraste målningar vi hava.
Det återstod i taket på detta galleri några fält, som
väntade på den utsmyckning, som var avsedd för dem.
Herr Taraval liar fyllt ett av dem med »Bacchus triumf»,
som akademien antagit som lians receptionsstycke.
Det är en målning i stort format: man ser där
vin-druvsguden med en kvinna, Ariadne, om ni så vill, pà
en vagn, dragen av tigrar; före och efter denna vagn
backanter och backantinnor; resten av utrymmet
upptages av ett stort vinkar och andra motsvarande
tillbehör. Det är förvisso storhet i formerna, ehuru dessa
former äro dåliga; en vacker verkan, men låga och
ovärdiga karaktärer. Ni kan själv döma därom.
Sakna inte hans »Eva räcker Adam äpplet»; det var
väl en av de mest intetsägande kompositioner som man
hade kunnat göra av detta ämne, om vilket jag tänker,
att i både det och i »Paris dom» landskapet bör vara
huvudsaken och handlingen en accessoar; jag hänvisar
utförandet därav till Poussin eller till hans
efterträdare, när han kommer att finnas. Det fanns
ytterligare av samme konstnär en »Badande kvinna», som
jag inte påminner mig, och en akademifigur av en
man, som jag inte befattar mig med att bedöma, jag
vet inte tillräckligt om den för det.
I likhet med några andra konstnärer deltog
inte Tara val i Salongen år 1771, vilket
föranleder Diderot till följande reflexioner:
Jag har endast skizzerat för er, min herre, en idé
om de målningar, som äro utställda på Salongen. Det
är sant, att det fattas mycket ännu; jag vill tala
om dem som förskonats att utställa sina arbeten där,
såsom herrarna Briard, Greuze och Taraval etc.; men
utan att ingå på de skäl som de kunna lämna för sitt
uteblivande, tror jag, att ni inte förlorar på det. Jag
tvivlar emellertid inte alls på att inte flera av våra
tidningar bittert beklaga att se sig berövade de
oförlikneliga mästerverk, som dessa stormän skulle ha
hedrat oss med; ty detta är den ton och smickrarstil,
som råder i deras skildringar av dem som haft framgång.
Diderots kritik av Salongen 1775 anses av
många betydande genom djärvheten i det
litterära greppet att använda dialogens form,
och genom den elegans varmed han
genomfört dialogen. Ducros framhåller, att Diderot
häri omedvetet talat i egen sak. Dialogen
äger nämligen rum mellan Diderot och en ung
målare, Jacques Philippe Joseph
Saint-Quentin, en ung man som fått sina tavlor
refuserade av Salongen. Ducros menar, att
den unge konstnären, som hätskt söker offer
att avrätta i stället för kamrater att
uppskatta, är ett levande bevis på att konstnärer
inte kunna vara opartiska som kritiker annat
än i undantagsfall, och att detta faktum
motiverar, att konstkritikern icke bör hämtas
ur konstnärernas leder. Detta är en av
punkterna i Ducros försvar av Diderot gentemot
Brunetière.
Saint-Quentin tycker att hela utställningen
är avskyvärd, och Diderot ber honom
specificera varför genom att fråga honom om olika
konstverk.
Diderot: Och denna »Den heliga jungfruns
himmelsfärd» av Tara val?
Saint-Quentin: Ett idisslat ämne, som mau endera
skulle låta vara eller också göra något mera utav.
Denna är utan verkan, dåligt komponerad och dålig
i färgen.
Diderot: Och Cochin tillägger, att den inte är
tillräckligt arbetad, att det finns draperipartier utan
smidighet och alldeles flata, en gul ton, som verkar maner,
och felaktigheter i teckningen som slutgiltigt skämma
ut det hela. Jungfruns kropp liar intet samband med
klädnaden, och kroppens kontur tycks försvinna under
den och övergå i låren. I »Den heliga familjen» är
benens ställning oangenäm och verkar konstlad.
Saint-Quentin: Denne konstnär går framåt med stora
steg och om ännu ett dussintal år väntar jag honom
vid målet.
Vid tidpunkten för detta uttalande var
Taraval 47 år, och tio år efteråt avled han
utan att kunna infria Saint-Quentins
förhoppningar. Målningen »Den heliga jungfruns
himmelsfärd» fanns år 1791 i kyrkan
Saint-Louis-de-la-Couture. Detta framgår av en
förteckning från detta år över konstföremål, som
placerats i religiösa och profana byggnader i
Paris.
Tara vals målningar på Salongen år 1781
voro till antalet sex. »Sibyllan från Cume» och
»Den heliga födelsen» tillhöra en serie av 14
målningar, behandlande Jesu liv, som för
kungens räkning beställts till
Treenighetskapellet i Fontainebleau flera år tidigare.
Där hänga de ovala målningarna uppe mellan
de högt belägna fönstren än i dag.
»Amphi-trites triumf» finnes numera i Louvre men
är magasinerad. Även denna komposition hade
börjat vävas på Les Gobelins, när den
ovannämnda juryn från år 1794 utdömde den,
dock efter att ha givit den ett visst
erkännande för det angenäma ämnet. I själva verket
står denna målning närmare Boucher än
Taravals andra verk, i det den i huvudsak imiterar
»Venus födelse». Dock måste det framhållas,
att detta ämne är mycket vanligt på
1700-talet både fore och efter Boucher, ehuru denne
har åstadkommit den förnämsta och mest
bekanta tolkningen. Det är nog »Amphitrites
triumf» som föranleder A. Dayot att yttra om
Hugues Taraval, att »han ansträngde sig
särskilt att imitera Boucher, och stundom
pasti-scherade han honom så att man kunde
förblanda dem». De tre återstående målningarna
voro »Diana i badet överraskad av Akteon»,
144
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
