Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Gustaf Ullmans ungdomslyrik. Av Helge Åkerhielm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gustaf Ullmans u n g d o m s ly rik
Av Helge Åkerhielm
[ USTAF ULLMAN debuterade år 1903
med diktsamlingen Västkust, som av kritiken
mottogs med sällsynt enstämmiga lovord;
tidens främste kritiker Oscar Levertin, och
diktarens vän från Lundatiden, Vilhelm
Ekelund, fäste båda i utförliga recensioner
allmänhetens uppmärksamhet på lödigheten och den
konstnärliga förfiningen i detta
förstlingsarbete. År 1905 följde Caprifol, som ytterligare
befäste den unge diktarens ställning i den
litterära publikens medvetande. Under en
lång tid ägnade sig Ullman därefter åt prosan
och först år 1910 utkom hans tredje
diktsamling, Sångarbikt, med vilken den första och
säkerligen tyngst vägande delen av hans
lyriska produktion kan sägas vara avslutad.
Även om de följande samlingarna innehåller
åtskilliga sällsynt vackra dikter är det dock
i första hand på dessa tre böcker Ullmans
ställning i svensk lyrik baserar sig.
Som framgår av titeln på debutsamlingen
var Ullmans ungdomsdiktning nära knuten
till ett svenskt landskap, närmare bestämt
diktarens halländska hembygd. Havsvinden
från Kattegatt blåste genom stroferna, med
en enastående synskärpa förstod skalden att
för läsarens inre öga frammana havsviddens
gränslöshet och kustlandskapets ödsliga
majestät. Man behövde inte bläddra långt i den
första diktsamlingen för att finna en dikt som
Kerstin Thott, där den fullkomligt vankfria
naturskildringen nästan omärkligt blir till
ram kring ett tragiskt öde:
I vintermorgonens sena gryning
blev rymden rodnande kall
och isgrön glimmade Kattegatts dyning
och frostvit fästningens vall.
Fjärran öde ö
làg dimblå i skuggan i snö,
men med skära, ljusa dagrar
på de låga klippornas toppar
i västersjö.
Och Kerstin Thott, den stolta, unga —
herr Jeppes ädla gemål —
med flätor gyllenröda och tunga,
med blickarna kalla som stål
ensam stod och såg
mot fjärmaste svartnande väg.
Hon dröjde pä frusna vallen,
som i morgonrodnaden vilda
belysning låg.
»Fru Kerstin», bad man, »tag dig till vara!
Dagbräckningens frostkalla stund
kan bringa ert ädela liv i fara.
Förfrusen Ni blir i grnnd.»
»Virvelvind! — Blås opp!
Jag är ej en rosendeknopp.
En vind, som kallare brände,
förfrusit mitt klappande hjärta,
mitt lågande hopp.»
En sådan dikt är ganska typisk. Det finns
ingenting insmickrande i Ullmans vers, det
dröjer en stund innan dess skönhetsvärden
springer i dagen —■ liksom fallet är med den
nejd de besjunger. Diktarens kärlek till sin
hembygd är lågmäld, men den är inte desto
mindre brinnande och intensiv. Utan en
sådan kärlek vore det omöjligt att i en enda
strof fånga ett landskaps själ så som det sker
i Nordhalland:
147
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
