Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Gustaf Ullmans ungdomslyrik. Av Helge Åkerhielm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Helge Åkerhielm
Långeliga, dunkelgråa bergstränder, allt.
Vikar, där vattnet lyser mörkt i blått och grönt.
Hankar och ängar, där det blåser friskt och salt
utifrån havet. — Så är det, kargt men skönt,
landet längs västervattnet. — Enslig kust och fri.
Dess jord är plastisk vila — och mäktig melodi
dess böljesång, som evigt rymden fyller.
I Caprifol, den diktsamling, som med den
andliga frändskapens rätt tillägnats Karl
Nordström, är diktaren en tidig höstmorgon
då gryningsstormen brottas kring hals och
knän på vandring mot sitt älskade hav.
Följande tre strofer har höstdagens höga, klara
berusande luft, de utgör en extatisk hymn
till hembygden och till naturens sällsamma
läkekraft:
Ljung och klockljung färga nu i lila
öde vida markerna mot sjön.
Solskensblickar över kusten ila.
Fritt för vinden högt i åsen gunga
lockande och tunga
röda klasar på oxelträd och rönn.
Runt mig blana fjärran berg och stränder.
Rosigt ljusa moln som drömmar fly.
Caprifolens ranka dofter sänder,
burna över äng och klippor kala
av fläktar svala.
Men djupt i väster bränningarna gny.
Ljung och klockljung kring mitt läger glöda.
Enslighetens andakt mig betar.
Läker hjärtesår, som hemligt blöda.
Vitt och langt i ljusa vidden ser jag.
Minnena beler jag.
Över åsen står himlen isblått klar.
Den oregelbundna rytmen tjänar ett
bestämt syfte; en mera jämn och slipad vers
skulle aldrig kunna återge det landskap och
de syner diktaren vill skildra.
Liksom hembygdens natur är också dess
minnen och traditioner levande för Gustaf
Ullmans medvetande. Svenskars och danskars
förtvivlade strider kring Varbergs fäste är ett
tema som han ofta återkommer till. En dikt
berättar om hur borgens kvinnor besegrar
fienden med sin värnlöshets vapen, en annan
handlar om Daniel Rantzau och hans
stormning av fästningen, då fältherren själv satte
livet till. Dikten Kungsord har en lapidarisk
storhet; i en ytterligt sammanträngd form,
utan ett enda överflödigt ord, förmår den
meddela själva stämningen och atmosfären
från onda och mörka tider, då rätt satt i
spjutstångs ände:
— »Henning till Ramsgård och Sven i Nor
dömes att ga från gods och län.» —
— »Gods och län vi av kungen fingo,
då hans välde var ungt och ringa
för vapentjänst, god och trogen.»
Men nu är kungen i makten stor
och fäller alla skymmande trän.
— »Henning till Ramsgard och Sven i Nor,
nu fån I sova i skogen» —
Men Ullman är inte bergtagen, varken av
naturen eller minnena. Sitt människointresse,
sin förmåga att se storheten, understundom
tragiken i enkla vardagsöden, har han många
gånger dokumenterat i sin prosadiktning och
det kommer fram också i lyriken. Ett sådant
öde möter man i Lilla ångaren Johanne:
Lilla ångaren Johanne
sjönk en stormnatt djupt i mörka havet.
Och kaptenen, född uppå Johanne,
ensam räddad blev av alla.
I det djupgrönt dunkla, kalla
lilla ångaren med man och allt försvann.
I en fjärran värld och stad
lever nu kaptenen. Men begravet
är hans hopp och han är aldrig glad.
— När han hör en stormnatt tjuta
eller båtsignaler tuta,
blek och àngestfull han går längs husens rad.
Lilla ångare Johanne!
Varför sjönk lian ej med dig i mörka havet,
han, kaptenen, född uppå Johanne?
Dö med dig han trofast kunnat,
livet ensamt honom unnat,
han i fjärran värld och stad ej leva kan.
Man möter också den gamle bonden som
går sin kvällsrund kring ägorna och ler mot
den späda grönskan som mot en trogen vän
eller fiskarkvinnorna på väg hem från sitt
arbete, målade med en åskådlighet som kan
föra tanken till Carl Wilhelmsons konst:
Alla ha de samma hv av brons och bark,
alla samma ögon, ljusa, stillsamt nöjda;
trampa lika taktfast kustens mark,
alla dock av vanda bördan böjda.
Mot den rosigt bleka kvällens skv
spöklikt mörka skymta de, och svinna,
följa stigen tysta, för att hinna
innan natten hemmets bv.–-
I en mening kan man säga att hela Gustaf
Ullmans ungdomslyrik är knuten till
Västkusten och dess människor. Den livsmakt,
som under skaldens uppväxtår givit honom
de bestämmande intrycken, mot vars tryck
på personligheten han ofta reagerat, men vars
allvar och stränghet han aldrig kunnat frigöra
sig ifrån, är den speciellt västsvenska formen
148
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
