Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Filmkrönika. Av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Filmkrönika
engelska familj, som bestämt inte är mycket
vanlig eller typisk. Givetvis blir också
publiken oproportionerligt gripen, i varje fall ur
en litet kritisk betraktares synpunkt, och
denna emotionella verkan är i och för sig
något tvivelaktig. Wylers regi visar denna
gång framför allt sin målmedvetna säkerhet
i konsten att nå ett maximum av avsedda
känsloeffekter. I övrigt är det ingen särskilt
märklig eller egenartad film; den gör i
»mänsklighet» mer än den syftar till konst.
Över allt förnuft, regisserad av Anatole
Lit-vak efter Erie Knights rcman, når liksom
»Mrs Miniver» sin klimax under den stora
luftoffensiven. En mörk och upproriskt
förbittrad soldat har varit med cm helvetet vid
Dunkerque och deserterat, fast besluten att
inte kämpa för klassmotsättningarnas och
den sociala forsumpningens England. Han
träffar en ung överklasskvinna från ett
luft-bevakerskeläger, en spröd och vek men ändå
mycket spänstig flicka, som med stark
övertygelse för den traditionella
fosterlandskärlekens talan; och efter kyssar i en höstack
semestrar de tillsammans på ett värdshus vid
kanalkusten. Bokens bärande egenskaper
återfinns knappast i filmen. Den viktiga
spänningen mellan de båda människorna,
som uppstår genom den intensiva sinnliga
gemenskapen och den häftiga
sociala-ideologiska motsättningen, har jämnats ut:
kärlekshistorien är tämligen standardiserad och
överslätande, den sociala kritiken
summarisk, med oklart psykologiskt underlag. Som
bildframställning representerar filmen gott
genomsnitt, men ingenting tränger särskilt
igenom.
Guldfeber, Chaplins film från 1925,
föryngrad med tal och musik, räknas ju som
ett av filmkonstens bestående mästerverk.
Det är ur flera synpunkter intressant att
förnya bekantskapen med denna klassiska
filmskapelse. Det finns fortfarande liv i den,
men dess verkan är inte densamma som när
den var ny. Den har inte bara åldrats i många
avseenden, utan också väsentligt förändrats:
man ser den nu med andra ögon och andra
känslor. Vad som på sin tid var de
ojämförliga höjdpunkterna återser man nu med
ett slags vemodig beundran och kanske också
en viss besvikelse: den grotesk-patetiska
måltiden på skon, den lustiga dansen med
bröden, huset som så kusligt-fantastiskt vacklar
på avgrundens rand. Dessa berömda scener
kan man nog ha överskattat i fantasien,
fast man gärna erkänner att de fortfarande
står sig mycket bra. Men lika oemotståndligt
komiska verkar de inte. Munterheten väcks
i stället denna gång allmänt av brottningen
mellan de två guldgrävarbjässarna då
bösspipan ständigt pekar på den stackars
Chaplin och dansen då byxorna hotar att åka
ner. Men det är inte längre filmens egenskap
av lustspel som dominerar, tvärtom ter den
sig övervägande som en kuslig dröm eller
ångestfantasi där åskådaren befrias från
gastkramningen genom de skratt utlösande
komiska momenten. Det är en främmande
och hotfull värld den lille naive mannen
irrar omkring i, med rasande element och
halvt djuriska människovarelser, besatta av
guldtörst och primitiva passioner. Han är
den utomstående och olike, den svage och
prisgivne; han förstår inte de andra, känner
inte scm de, men försöker ängsligt efterlikna
dem och tillmötesgå dem. Med skräckslagen
tapperhet och dold förtvivlan spelar han med
i den grymma farsen omkring sig: en konflikt
mellan världen sådan den är och den ovanliga,
idealdrömmande människan. Hans ojämna
kamp för livet, hans innerliga, orimliga och
för de andra löjliga förälskelse i krogflickan,
hans sömngångaraktiga balanserande mellan
faror och katastrofer vädjar starkt till
medkänslan utan att mycket störas av
sentimentalitet. Det är den ideala korsningen av
lustspel och skräckfilm, där motsatta känslor
balanserar varandra, komik blandas med fasa,
ömhet med brutalitet, dröm med verklighet.
Det är denna förbryllande sammansatthet,
denna rika innehållsliga legering som utgör
filmens hållbarhet och räddat den från att
åldras till döds.
Dårarnas paradis är ett modernt
amerikanskt lustspel av Preston Sturges, som visar
en avsevärd komisk uppfinningsförmåga, dock
alldeles utan Chaplins symbolik och
innebördsrika sammansatthet. En rad excentriska
miljonärer ingriper i ett ungt äktenskap, där
känslan ännu lever men de ekonomiska
bekymren håller på att skilja paret åt. Man
har glädje av den dove korvfabrikanten som
i egenskap av våningsspekulant överraskande
sammanträffar med den unga hustrun i
badrummet, av miljonärerna i jaktklubben som
sjunger och skjuter till måls i egen
järnvägsvagn och spanar med hundar genom sov-
153
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
