Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Språkpatologiska paralleller till vissa litterära stilarter. Av Elis G. Regnér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Språkpatologiska paralleller
ondska, av patienten sammanfattad som
»människoäteri». Men Sveriges riksvapen har
ett rovdjur som emblem, varför svenska folket
ej kan lämna sitt land (där jokern i kortspel
utgöres av en narr) för att bege sig till Förenta
staterna, där de skulle uppföra sig bättre;
enligt patientens uppgift användes där
spadertvåan som joker. Bakom alltsammans ligger
patientens känsla av lidna oförrätter och
pågående förföljelser.
Orsaken till dylika språkyttringars
obegriplighet är den överlastade
metaforbildningen, de långsökta språngvisa
associationerna, de uppstyltade vändningarna, de
talrika svårbegripliga symbolerna o. s. v. Det är
nu intressant att iakttaga hur författare
stundom ha förmåga att använda sig av en
liknande teknik. Jag skall endast citera
några rader av finländaren Gunnar Björling
(1925):
Jag vill gä utan mening, jag vill krypa i
evighetssängen. Jag kommer, som ràmarsill, över gården. Jag
skall ej så kål ocli sitta i måge välsignad. Jag bär
randiga byxor och går i eldröd syrtut. Min skuld är i
själen. Jag skall giva min klara gåta: virvlande tunga
och ändlös rädisa. —
Och vart jag född människa, det vart ett vanskligt,
som bära kinesiska tronen. Jag vill buga och niga och
vända mig bakfram och bedja förlåt. Jag går i
gudsskinn och fantskinn och rör i gryta. Var är min bok,
mina kladdar och muggar, mitt härliga hus? och
dammet och stanken? —-
Jag sörplar i himbelen nektar och gudom förfor
mig. Jag är soma, går kalk uppå bordet och bjuder
oblater och tystnad jag luktar. Men svinhund
förnekar sitt ansvar.
På tal om denna Björlings stilart säger en
av hans annars uppskattande kritiker (Rabbe
Enckell), att den betecknar »en så långt
hunnen nivellering att den på sätt och vis
verkligen nått närapå det ’universella’: det
verkligt universella kan blott realiseras av
det jollrande barnet». Till detta skulle man
endast vilja tillägga, att Björlings stilprov ej
är »dadaistiskt» i den betydelsen att det
liknar barnspråket i det egentliga
»jollersstadiet. Däremot kan man finna en principiell
motsvarighet därtill hos barn i 3—5 års ålder,
som emellanåt kunna producera
»paragram-matiska» ordramsor, tillkomna i barnets syfte
att öva sig eller göra sig lustigt; men då
saknas den underfundiga symboliseringen och
det artistiska överdådet.
Liksom en schizofren patient ibland bildar
nya ord för att uttrycka de nya sällsamma
erfarenheter, han upplever, måste ibland
ock<iå konstnären tillgripa språkresurser, som
i ordinära fall äro uteslutna av vanlig
språkkänsla eller konvention. Man kan ta som
exempel följande uttryck av Birger Sjöberg:
»drömmens sjufärgsgalna forsar», »uppsagd
blev till feberflyttning sund
förståndskontroll med jämnmått», »nödpatentstav, präktig
för svagt i farorna» o. s. v.
Man kan alltså säga, att konstnären i vissa
fall till skillnad från genomsnittsmänniskorna
har större förmåga att tvärs genom
konvention och vanor använda sig av
språkmekanismer och språkliga uttrycksmedel, som
under vanliga förhållanden ej komma till
användning men kunna sättas i gång på ett
grovt, okonstnärligt sätt under vissa
patologiska betingelser. Detta kan kanske
förklara det emellanåt iakttagna förhållandet,
att människor utan tidigare litterärt gry
under intrycket av vissa psykoser i initialstadiet
gripas av konstnärlig skaparlust, skriva vers
o. d. — visserligen i regel utan större värde —,
något som under friska skeden ej skulle falla
dem in.
Men diktarna kunna för sina ändamål
avsiktligt använda sig av allehanda
språkfragment och sällsamma språkprodukter för att
uttrycka dunkla, vaga men icke desto mindre
känslomättade, komplexbundna och för den
skull betydelsefulla föreställningar. Man kan
fråga sig varifrån de då hämta sina förebilder
och sina foimmönster, då man ej kan anta
att de ha någon närmare kännedom om de
relativt sällsynta språkanomalierna vid vissa
psykopatologiska tillstånd. Svaret blir:
drömmen, om vars teknik visserligen varje
människa har en viss kännedom, men vars metoder
endast konstnären kan tillämpa i sitt arbete.
Kretschmer säger därom: »De skapande
genierna, speciellt konstnärer och diktare, ha
själva utan att förtröttas påvisat analogien
mellan drömmen och sin egen produktivitet.»
Drömmens form och innehåll äro enligt honom
karakteriserade av asyntaktiska bildserier av
symbolisk betydelse. Det kan i detta
sammanhang nämnas, att många psykiatriker ha sökt
klargöra schizofreniens fenomen genom en
jämförelse just med drömmen; vid båda
komma delvis samma psykiska mekanismer till
användning.
James Joyce har skrivit en bok, som
skildrar drömupplevelser. Boken är obegriplig
redan av den anledningen att den skrivits på
ett nykonstruerat drömspråk, som troligen
endast författaren själv kan dechiffrera. Den
medicinskt orienterade psykologen måste
z57
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
