Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Några Fredrika Bremer-skisser från Amerika. Av Gunnar Svanfeldt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gunnar S v an † ei dt
dagar, talar om hemlandet och om religiösa
ting. Jenny Lind tjusar och förbryllar
Fredrika Bremer. »Jag blir i vissa afseenden
icke riktigt slug på henne», skriver Fredrika
rent ut. »Men en ovanlig och i flera fall
öfverlägsen natur blir hon alltid, och så
friskt svensk. Jenny Lind är slägt med
Trollhättan, med Niagara och alla friska,
omedelbara naturmakter; och den verkan,
hon frambringar, liknar deras.» Då Jenny
Lind inom kort lämnade Cuba, följde
Fredrika Bremer henne ombord på båten.
Sångerskan var nedstämd, hon var trött
på den kringflackande konstnärstillvaron
och hade fällt yttranden om »giftermål och
ett husligt lif». Hon lade knappast märke
till Fredrikas avskedsbukett av de
vackraste rosor, som stått att uppdriva i
Havanna. »Men», fortsätter Fredrika Bremer,
»när jag åter satt i min lilla gondol och
redan aflägsnade mig från fartyget, då på
en gång såg jag Jenny Lind luta sig öfver
relingen, vänd till mig. Och alla
vester-landets sköna, regelmässiga ansigten
bleknade för den strålande, lefvande skönheten
i det ansigtes uttryck som jag här såg
badande i tårar, kyssande rosorna,
strålande en hel sommar af rikt, förtjusande,
varmt innerligt lif.»
Något av denna inre skönhet har Fredrika
Bremer nog fått fram i sitt lilla porträtt i
skissboken. Men hon har ingalunda dolt,
att sångerskans ansikte till gengäld
knappast kunde räknas till de »sköna,
regelmässiga». Profilen domineras av en kraftig,
föga klassisk näsa. Fredrika har inte brytt
sig om någon försköning på den punkten.
Hon hade själv en stor näsa, som i den
tidigaste ungdomen förorsakat henne
lidande men som hon senare uppsluppet
skämtat med i romanen »Hemmet», där
ju författarinnans alter ego, Petrea, till
sist får veta, att det enda man har att göra,
om man fått en för stor näsa, är att försöka
växa i den! Och det hade ju lyckats Jenny
Lind.
Dessa porträtt av vita människor är
utförda på vitt papper. När Fredrika
Bremer hade färgade modeller, tillgrep hon
de grå- eller brunaktiga bladen i häftet.
Det koloristiska intresserade henne
tydligen mera, när det gällde dessa exotiska
figurer, och laveringarna får inslag av färg
i akvarell- och gouacheteknik. På ett brunt
papper finner man ett par indianer, som
emellertid snarast verkar etnografisk
plansch. Indianerna intresserade den
resande författarinnan ganska måttligt, under
det att negrernas värld fascinerade henne.
Ett par negerporträtt hör också utan tvivel
till det allra bästa i albumet: porträtten av
Carlo Congo och av den lilla
pensionats-uppasserskan i New Orleans.
På Cuba fängslades Fredrika av
negrernas vilda danser, mindre kända av den
tidens européer än av vår tids. Vid ett
tillfälle fick hon se de stackars slavarna dansa
under en kort fristund på en solhet gård:
Musikanterna med sina trummor voro
uppställda i skuggan af köksbyggningens ena mur.
De dansandes flock var blott liten. Dansen var
164
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
