Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Några Fredrika Bremer-skisser från Amerika. Av Gunnar Svanfeldt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Några Fredrika B r em er - ski s s er från Amerika
Vistelsen på Cuba har nog också i viss
mån anslagit andra strängar i Fredrika
Bremers själ, än upplevelserna i Förenta
staterna hade gjort. De romantiska
inslagen i hennes sinne blir mera skönjbara.
Hon kan lättare försjunka i stämningar av
passiv livsnjutning och mild
skönhetsbe-rusning. »Lifvet kunde vara mycket lätt
här. Om aftnarne, efter théet, sitta vi i
gungstolar på piazzan, klädda så tunnt
som skickligtvis sig göra låter, och njuta
af luften och ett ljuft ’far niente’. Allt är
då stilla i den lilla byn. Att andas här, är
att lefva och njuta.» Det erinrar nästan
om Snoilskys ungdomsdikt »Kreolskan» ett
decennium senare! Men det flätar sig
naturligtvis hos Fredrika Bremer också
religiösa och filosofiska tankegångar in i
de starka naturintrycken. »Cuba är en
förgård till paradiset, värd att studeras
af naturforskaren, konstnären och skalden.
Vegetation, former och färger antyda på
en öfvergång ifrån det jordiska lifvet till
en friare och högre skönhets-sfer!»
Samtidigt slås emellertid Fredrika Bremer av
det skrämmande i denna naturens
yppighet. Hon tycker, att det är ohyggligt att
se, hur parasitväxter tynger ned och suger
ut de stora träden. Och då hon reflekterar
över kubanernas brist på religion och
moral, ger hon delvis naturen skulden.
Människorna kommer bara för att njuta —
»naturen hämnar sig, slingrar sig med
hundrade armar kring menniskan, neddrager
henne, qväfver hennes högre lif, och
förvandlar henne till ett lik uti sin famn». —
Nu hade visserligen redan urskogarna i
Carolina och Georgia aktualiserat dessa
föreställningar hos Fredrika Bremer, och
hon hade varit inne på saken i resebrevet
till naturfilosofen H. C. Ørsted (»Hemmen
i den nya verlden», del 2):
Jag ville kunna beskrifva för er dessa röda
floder, hvilkas stränder utgöras af skogar, dem
ingen menniskohand vidrört, der ingen
menniskoboning synes, skogar, som tyckas simma på vatt-
Exotisk planta.
net och der hundratals trädarter omslingras af
tusentals sköna, blommande rankväxter, — ett
växtlifvets kaos, men fullt af skönhet, af
öfverraskande grupperingar, der man skymtar alla
de arkitektoniska former, hvilka vi beundra i
tempel och i kyrkor af menniskohänder gjorda!
Urskogen frambringar dem här i fantastisk lek,
inspirerad af naturens morgondröm. Är icke
naturen mensklig, eller full af det menskliga i
ondt och godt, skönt eller förfärligt? Hon måste
drömma menskligt. Urskogen framställer i
kolossala gestalter, portiker och tempelhvalf,
pyramider, grottor, sfinxer och drakar,
blomsterkrönta pelare, glädjens altaren, triumfbågar, och
djupa, stilla grafhvalf. Urskogen framställer
drömmen om menniskans verld. Och med
hvilken rikedom, hvilken poesi! Jag såg här den
tredje skapelsedagen, då vid Allfadrens »Varde»,
jorden öppnade sitt modersköte och frambar
växt-verlden i dess morgonprakt, profetisk, varm
ännu af den nattliga synen.
Men måhända har naturens mysterium
trängt sig ännu närmare på författarinnan
167
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
