Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Ragnar Jändel, mystikern. Av Sivar Arnér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sivar
A r n é r
gå vad, förnedrad och trotsig som han är,
och han tiger inte med vad han tänker. När
han sedan får arbete inne i Karlskrona blir
Folkets hus hans tempel. Men hans egen
brandidealitet har ingen resonans hos
åsikts-fränderna, och det är också mot sin
övertygelse som han »trugade sig till att tro, det
människan icke kan bli god, förrän hon fått
ett duktigt stycke bröd». Han kan inte heller
riktigt tillägna sig proletärmoralen, han
överraskar sig med att tycka att borgarna många
gånger är bättre än arbetarna, om man nu
begär av människorna att de helt enkelt
skall vara hyggliga mot varandra. När han
kommer till Stockholm reagerar han mot den
intriglystnad och streberanda som råder inom
partiet. En bluff är för honom en
mindervärdig person, även om han är en god agitator.
När den stora revolutionsvågen går fram över
Europa efter världskriget rycks han
visserligen ett ögonblick med i hänförelsen. Men
när han hör om händelsernas blodiga
hänsynslöshet blir han betänksam, och än mera
när han anar att de inte resulterar i ett friare
och bättre samhälle utan bara ger andra
skikt tillfälle att förtrycka. Han förlorar
tilltron till den politiska helbrägdagörelsen,
liksom han känner äckel inför hela den kultur
som han kommer i kontakt med i Stockholm.
Han blir avfälling, såtillvida att han låter
revolutionärerna revolutionera och själv
börjar syssla med annat.
Många av de gamla mystikerna har genom
fasta och vaka sökt sig fram till de stora
upplevelserna. Den utfattige Jändel behöver inte
tillgripa någon sådan teknik, hans elände
består honom nycklarna till den yttersta
kunskapen. Han berättar (i Det stilla året,
utkommen 1923) hur han en gång fått arbete
i en alldeles främmande stad, där han de
första dagarna varken har pengar eller
nattlogi. Hans skygghet och stolthet hindrar
honom att tigga sig tak över huvudet. Den
tredje natten han driver omkring på gatorna
i vinterkylan händer emellertid att
jag kände en underbar, befriande lätthet i huvud
och lemmar. Jag förnam icke längre tidens tröghet
och tryck. .. Det var som såg jag ett ögonblick allt.
Jag vandrade mitt i Evighetens stad, ett ord brände
pà min tunga — ett ord, som då föreföll mig helt
främmande — ordet Gud. I detta ord samlade sig
allt, och det borrade sig långsamt men med blixtlik
kraft in i mig... En tanke låg stor och tung över mig:
ingen människa har någonsin rätt att klaga över sitt liv.
En dylik vision har inte varit någon
en-gångshändelse i hans liv. I varje fall åter-
vänder hans dikt ofta till sådana
upplevelser.
Jag hör ej och ser ej och tycker ändå att allt
jag spanat efter förklaras av dessa sekunder.
Ur bländande ljus stiger Evighetens gestalt
och kysser de slutna ögonlocken. O under!
Sådana erfarenheter gör att politik blir av
sekundärt intresse för honom. Han kommer
till den gamla slutsatsen att den som skall
frälsa andra först måste frälsa sig själv. Efter
åtskilligt grubbel blir han övertygad om att
han har rätt att själv vara lycklig utan att
först invänta att mänskligheten i övrigt blir
lycklig. Men lyckan består för honom i en
stämning av frid, ett liv av rätt kvietistisk
natur, en tillvaro där han varken stör eller
stores. Han drar sig undan i ett slags lyrisk
klosterensamhet, där han på nytt upplever
den mystiska föreningen med alltet, får
omsätta den i vanlig vardagssamvaro med sina
närmaste, utforska vilka teoretiska
konsekvenser den för till, och slutligen ge sin dikt
som sitt bidrag till kulturen.
Hans religion har känslomystikens alla
kännetecken. Livets innersta är inte
åtkomligt för tanken, utan uppenbarar sig tvärtom
när intellektet har gett upp. Det är inte heller
möjligt att uttrycka det på mänskligt språk.
Det får i filosofisk formulering heta Det enda
eller bara Det, men Jändel är överens med
indiska mystiker om att vilken benämning
man än försöker så måste man tillägga: »Och
likväl är det något helt annat.» Vad sinnena
uppfattar är visserligen sken men dock
symboler, och bättre tolkas den centrala
upplevelsen i konstnärliga bilder. De som Jändel
väljer är ingalunda okända från mystiken:
källan i världens mitt, havet, den
undangömda lustgården.
På andra sidan den gräns där han
upplever Gud gäller inte längre den skillnad som
människorna gör mellan ont och gott. Mystik
är helhetssyn, och i den helheten
sammanfaller motsatserna med varandra. I en dikt
låter Jändel Kristus och Antikrist-Nietzsche
vandra mot varandra, och »bådas ögon mötas
i samma stjärna». Starkast av allt ser
mystikern lagbundenheten i tillvaron, och »om
han förklarar allt gott, så är det emedan han
finner allt nödvändigt». Men denna
nödvändighet kan Jändel dock i vanliga fall inte
föreställa sig känslolös. »Genom alla ting gå
hemliga flöden av kärlek», och han kan
uttrycka det så, att »Gud är kärleken». Ibland
tycks det som om han uppfattade livets
192
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
