Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Ragnar Jändel, mystikern. Av Sivar Arnér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ragnar J än d ei, mystikern
skap med människorna. I ensamhetens lycka
breder han ut famnen emot dem. Han prisar
Franciscus, van Gogh och Dostojevski som
förebilder. De stora lyckliga stunderna fyller
honom med lust att göra gott mot alla, den
allmänneliga människokärleken blir den
självklara konsekvensen av hans religiösa
upplevelser och av det blida och hängivna, som
var en av sidorna i hans lynne. Och dock
måste hans dikt handla om hur han kommer
till korta när han träffar samman med
människorna. En gång heter det: »Kristendom,
broder, / intet annat än detta: / Förlåta sina
fiender, / älska som Gud älskar, / skönt och
oskönt, / hårdhet, mjukhet, / lycka och
lidande.» Men i en dikt strax efteråt ger han
uttryck åt sin våldsamma vämjelse:
»Förbannelse över denna värld, / där intet
mänskligt får blomma, / där man jagar oss som
hundar / och sliter hjärtat ur oss.» Och en
annan gång går han och lyssnar på gatan, och
han märker inget annat än fåfänga, pladder,
lystenhet och orenhet. Kanske finns i något
hörn någon enstaka drömmare vars liv är det
enda han kan godta. Han plågades säkerligen
själv av att han inte kunde handla efter
detta som han hade funnit vara sitt moraliska
krav. Människorna tycktes inte ha
användning för hans varma hjärta, och han
hämnades med trots och än hårdare isolering.
Redan i De tappra finns en dikt »I ödemarken».
Jesus svarar Johannes, som frågar honom
varför han drar sig upp till de öde bergen:
»... jag är rädd / att mista kärleken till dem
där nere, / när jämt jag ser på dem och lyssnar
till dem.» Det är mycket otillfredsställande
som kristusbild, men det är en gripande
bekännelse om det som var den egentliga
tragedien i diktarens eget liv.
Jändel hade anlag att bli helgon, något
medeltidsaktigt, legendiskt, orimligt, kanske
en smula menlöst. (Någon gång på 20-talet
hade pressen en hel del att berätta om
»mästaren i Anundsjö», en predikant som på det
mest bokstavliga sätt tillämpade
kristendomen och vandrade kring i Hälsingland med
några lärjungar. Jändel tog honom i försvar
mot begabbare och kritiker med en iver som
ger en inblick i hans egna hemliga
önskningar.) Men mot helgonanlagen stod
skyggheten, svagheten och den vreda hettan i hans
väsen. Det var delvis den högspända moraliska
idealismen som rev upp klyftan mellan honom
och människorna. Han kan någon gång
erkänna att de orimliga kraven bara bör ställas
på honom själv, medan andra får behålla sina
»leksaker och smycken». Vanligare är dock
att han är alltför medveten om sitt eget värde
och i ett slags läsarhögfärd föraktar de
obildade och slappa. Men det var också hans
lynne som hindrade honom att komma i
kontakt med andra. Många vänner hade han inte,
och hans stolthet och misstänksamhet
framkallade brytning med den ene efter den andre.
Mot dem som han kände ytligare var han
ständigt på vakt. Han kunde visa sig grov
och nyckfull, han sökte förbrylla dem, han
hade mycket skarpt öga för deras brister,
han retade dem med självmedvetna låter.
Hans dikter talar om släktarvet, släktgiftet,
som han hade att tas med. Och det var inte
tomma ord. Hans far var alkoholist och med
sitt tattarlynne en skräck för sin bygd, en
av skaldens bröder blev vansinnig. Själv hade
han ett våldsamt och farligt temperament,
som han i sin ungdom tycks ha kuvat tills
han blev fastlåst och stelnad i sitt sätt att
vara, medan han däremot i senare år ofta gav
fritt lopp åt det. Kanske underskattade han
dessa krafter inom honom själv, när
hänförelsen till det yttersta fyllde upp honom
med välvilja. Kanske har man rent av rätt
att ta hans liv under den formeln att han
misslyckades med att bli helgon och i stället
fick nöja sig med att vara diktare.
Motsättningen mellan ideal och verklighet
höll nämligen oron vid liv och drev hans
diktning vidare. 20-talets produktion
förrådde visserligen ganska litet av disharmonin.
Den kallades serafisk, spenslig, subtil, och
det var förklarligt att man halkade förbi de
många rader som talade om kamp och vånda:
de är onekligen rätt schablonmässiga. Men det
är tydligt att han får allt svårare att hålla fast
vid den religion och den livsstil, som han
tycktes ha färdiga redan i början av 20-talet.
Den självklara vissheten försvinner, tron blir
en kämpande tro, han själv är framför allt
en Jakob som brottas med Gud. Bönen hade
han en gång karakteriserat som »det stilla
ljus man i sitt hjärta tänder, / när Evighetens
ande gästar där.» Men senare uppmärksammar
han mera den bön »som utan hopp om
välkomstord / vid porten ensam ligger / och om
en dryck från livets bord / med heta läppar
tigger.» När han recenserar Lindorm finner
han en överensstämmelse mellan honom och
sig själv i den känsla av under som hos bägge
är grundreaktionen inför tillvaron. »Men han
sträcker sig i sin diktning aldrig utöver denna
195
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
