Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Ragnar Jändel, mystikern. Av Sivar Arnér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ragnar J än d ei, mystikern
gav 1934 lät han en nyskriven dikt ingå,
ägnad den kvinna som säkerligen mer än
någon annan hjälpte honom mot olyckorna.
Den är en mystikers kärleksdikt. Det gångna
var »det tidliga och tomma», som han »miste
för att vinna», men det som han vunnit är
inte någon jordisk lycka. »Du är evighet» är
temat, och det är kanhända vad de flesta
älskande velat säga, men det får i Jändels
mun en särskild innebörd, så grundläggande
som ordet evighet är för honom. Han har i
viss mån fått kontakt med den förra
livsstämningen. Han kan i Ett gammalt problem
ge en överraskande innebörd åt vad som
menas med själ: det är den hemlighetsfulla
osårbara kärnan i honom, som ingen vidrighet
kan komma åt att skada. Han kan på nytt
dikta om en Gud bortom alla former och all
moral, som i sig själv är det bestämningslösa
intet men som framstår för människorna som
»ett evigt orsakslöst leende, / en evig vårlig
allglädje». Han erkänner att människorna,
dessa som »rasa i vanvett . . . prisa förståndet
som yppersta lag», dock längtar till
lärksången, »den eviga barnsliga lyckan, som
saknar förnuft eller grund». Europa går mot
apokalyptiska tider, det finns större skäl än
någonsin att efterlysa den allgoda allmakten.
Och Jändel gör det också. Men han kan
därjämte utmanande lovsjunga de enkla sköna
tingen:
På gatorna lågo liken
i smuts och förpestad luft.
Dock blommade ännu snåren
av skönhet och heligt förnuft.
Nog kan det sägas att hela jorden är en
multnande grav, men sista ordet blir att den
också är »liv och vår och framtid», och den
gamla begravningspsalmen bör i själva
verket lyda: »Mot livet går vi vart vi går.» Den
en gång så meditativa mystiken har ersatts
av en extatisk, rent av forcerad livstro, fast
med speciell jändelsk nyans. Där finns något
kvar av den franciskanska stillheten, av barn
och blommor. Men som helhet har stämningen
både mer komplikation och mer hetta. Han
gör knappast mer några försök att prisa
helgonets alltomfattande människokärlek. Som
sin livsuppgift ser han nu att »lista sig in» i
denna mänsklighet, som han dock är så
ängslig för, men för att söka »skönhet, skönhet»,
och det är dock ett annat ärende än det han
gick i -som ung. Sedan »illusionerna fallit»,
kan han stå upprätt för att »trots hot och
bekymmer / all världen med ärlighet håna»,
och i ett slags martyrlusta vill han älska sitt
liv ute i den tomma öknen, bara med de
tysta stjärnorna över sig.
En sprängande lycka har fyllt upp Jändels
liv, en lycka av kosmisk art och vidd. Den
längtade att dela med sig, och kunde just i
denna osjälviskhet uppfatta hela tillvaron
som ett hemvist för kärleken. Men den
kunde inte bemästra tillvaron. Proletären
kunde aldrig riktigt växa in i samhället.
Såtillvida förblev Jändel alltid revolutionär.
Han kunde vidare, oaktat sin determinism,
inte låta bli att mäta människorna med en
lång idealistisk måttstock, inför vilken de
allra flesta kom till korta. Och de
livshind-rande krafterna i sitt eget väsen kunde han
inte behärska, hur mycket livsdyrkare han
än var. Den coincidentia oppositorum, som
han på ett sällsamt sätt tyckte sig
uppleva bortom det sinnena kommer åt, var han
långt ifrån att förverkliga i sitt eget liv. Men
hans dikt fick allt större spännvidd, den kom
att omfatta både det subtila och robusta i
hans karaktär, och blev ett allt rikare, säkrare
och skönare vittnesbörd om hans
ansträngningar och hans nederlag.
197
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
