Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - 1800-talets studentskandinavism och Finland. Ett litet bidrag ur en dagbok från 1855. Av Margit Lindqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i8oo-talets studentskandinavism och Finland
Neovius, A. Nylander, Edvin Nylander, L.
Runeberg (skaldens äldste son), Th. Sælan,
W. Öhberg. Man anser att till gruppen
ytterligare hörde 4 personer, vilka dock
(antagligen genom sina artiklar i Aftonbladet) voro
alltför komprometterade i de makthavandes
ögon, för att det varit skäl att taga dem med.
Dessa voro: Frans af Björksten (han vistades
i Ultuna nära Uppsala sommaren 1855, v.
Qvanten och Reuter uppsökte honom där),
Nestor Tallgren, Henrik Borgström och Ernst
Linder (generalens far).
Bland dem som stredo för den mot
Ryssland lojala ståndpunkten och fanatiskt
motarbetade »de blodlöse» kan nämnas Israel
Hwasser, vilken verkat som professor vid
Äbo akademi, och hans finländske lärjunge
Immanuel Ilmoni. Den sistnämnde reste bl. a.
till Stockholm, där han uppvaktade konungen
för att framlägga den överväldigande
majoritetens lojala ståndpunkt gentemot den
ryska överheten. Man anser att resan skedde
med denna överhets goda minne och att
Ilmoni även hade till uppgift att för
densamma avlägga rapport om stämningen i
Sverige. Han gjorde även försök att få
Johan Ludvig Runeberg att genom brev
till hovmarskalken v. Beskow motarbeta
»de blodlöse», något som ej lyckades därför
att Runeberg ej hade lust att blanda sig i
politiken. Ilmoni har även framkommit med
det säkerligen mycket felaktiga påståendet,
att den finländska allmogen vore så lojal mot
ryska överheten, att den skulle försvara
landet mot alla fiender -— även svenskar!
Som ett exempel på genomsnittssvenskens
åsikt i fråga om Sveriges förhållande till
Finland 1855, kan här anföras ett avsnitt ur
Reuters dagbok. Då ångbåtstrafiken mellan
Sverige och Finland upphört till följd av
kriget, hade denne i smärre segelbåtar tagit
sig fram till Eckerö, för att därifrån följa
med postbåten till Grisslehamn. Första dagen
i Sverige skriver Reuter:
Sverige och Grisslehamn den 17 juli. Med känslor
af nyfikenhet och beundran såg jag det gamla Svea
uppvexa ur hafvet och för mig utbreda en kust af
samma utseende som mitt hemlands kuster ega.
Båten lade till vid Grisslehamns brygga, och en ståtlig
krigare i gult och blått kom ned för att afhemta mitt
pass. Hans anblick utvisade det fria, öppna, som
aldrig träffas hos den slafviskt hållna ryska soldaten.
Af båtkarlarna visad upp till värdshuset beställde
jag mig rum der, skref hem och gick till Commendanten
efter mitt pass. Kapten Hagberg var tjenstförrättande
commendant. Han är en hygglig och bildad karl. Af
honom fick jag erfara svenskarnas åsigter om Finland
och dess framtid, åsigter, utmärkt hedrande för dem
som hysa sådana och glädjande för hvarje sann finne.
Fmland med sjelfständig styrelse i skyddsförbund
med Sverige var det af honom önskade resultat af
pàitående krig, uti hvilket svenska folket gerna skulle
deltaga om det ej vore hindrat derifrån af det
regerande kungahuset.
Så trodde kapten Hagberg och med honom
största delen av det svenska folket. Det var
ju nog riktigt, att Carl XIV Johan fört en
ryssvänlig politik. Men Oskar I, som nu
representerade »det regerande kungahuset»,
hade en alldeles annan inställning. Han lät
ingen se i sina kort, bluffade kanske när han
så fann för gott, men skötte dem med stor
skicklighet. Hans mål var hela tiden — det
anser man numera — att påverka den
allmänna opinionen i Sverige liksom den
utrikespolitiska situationen till förmån för ett
svenskt ingripande i Krimkriget. Han var
nära att uppnå sitt mål, ingripandet, när
freden kom och satte punkt för
händelseutvecklingen.
Såsom redan antytts, voro »de blodlöse»
en nagel i ögat på de ryska myndigheterna.
Den energiske generalguvernör Berg hade
satt sig i sinnet att få reda på såväl dem som
»deras uppdragsgivare i Sverige», och han var
särdeles intresserad av att få veta vem som
författat broschyren »Fennomani och
skandinavism», vilken Emil v. Qvanten utgivit under
pseudonymen »Peder Särkilaks». Berg beslöt
sig för en ganska österländsk metod: han ville
besolda en student för att spionera på sina
kamrater. Det beklagliga och oförmodade
inträffade: en student befanns villig att åtaga
sig uppdraget. Berg hade vänt sig till
postchefen "Wulffert ■— vid denna tid var man
icke postchef utan att vara en ryssarnas man.
Närmast under Wulffert lydde en tjänsteman
vid namn Tammelander, och denne hade en
son, Oskar, som var student, och som, mot
löfte om en strålande framtid, lovade att
avslöja »ett vid universitetet förefintligt
foster-landsfientligt rövarband». Oskar
Tammelan-der förseddes med pengar och sändes till
Stockholm, där han tog in på samma hotell
som v. Qvanten och påfallande enträget sökte
dennes sällskap; han följde honom t. o. m.
på en badkur till Visby. T. måtte ha uppträtt
i någon mån oskickligt, ty v. Qvanten fattade
småningom misstankar. Tammelander var vid
sin avresa mycket ivrig att samla så många
brev som möjligt att medföra till Finland
201
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
