Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - 1800-talets studentskandinavism och Finland. Ett litet bidrag ur en dagbok från 1855. Av Margit Lindqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Margit Lindqvist
»förbi censuren», i hoppet att man i dem
skulle uttrycka sig fritt. Han förde dem
självfallet direkt till sina ryska uppdragsgivare.
(Även Reuter hade sänt ett brev med
Tamme-lander. Han erhöll sedermera ett svar, där
man försiktigt uttrycker sig: ditt brev kom
ganska bra fram.)
När Tammelander for tillbaka till Finland
hade v. Qvanten tämligen klart för sig vad
denne gick för. Frestelsen att sända ett brev
med Tammelander för att sätta myror i
huvudet på censuren, blir honom dock
övermäktig. August Schauman berättar i sin
självbiografiska bok »Från sex årtionden i
Finland», att han blev mäkta förvånad, då
han en dag på ett mystiskt sätt fick ett brev
från v. Qvanten, vilken han ej sett på fyra
år, ej heller stod i korrespondens med. Än
mer förvånad blev han då han tog del av
brevets innehåll. Tidigare på året hade han
på smygvägar fått sig tillsänd »Fennomani
och skandinavism» med en tillägnan skriven
med v. Qvantens handstil. I brevet säger
emellertid v. Qvanten, att han vill begagna
sig av det tillfälle studeranden Tammelander
erbjudit honom att framskaffa brev på ett
»säkert» vis, för att fråga, om Schauman
händelsevis har reda på vem, som är
författaren till en broschyr, benämnd
»Fennomani och skandinavism». Vidare uttalar v.
Qvanten en förmodan att det kunde vara Z.
Topelius. Man kan taga detta som galghumor
eller som blodig ironi; säkert är, att Z. T.
icke löpte den minsta fara att misstänkas av
den ryska överheten. Topelius var en av de
mest framträdande representanterna för den
lojala underkastelsen och var för sitt något
överdrivna hyllande av överheten vid denna
tid illa sedd i vida kretsar. Han hade
nyligen skrivit en dikt, »Den första
blodsdroppen», vari han är fosterländskt upprörd
över att den första blodsdroppen nu gjutits
på Finlands jord; detta utan att låta sig störas
av sakförhållandet, att det endast gällde
ryskt blod. Alldeles dråpligt parodierar v.
Qvanten Topelii stil: . . . »hvarför skall man
då störa oss, hvarför skall man bloda vår
sköna strand. Hvarför kunna vi ej få lefva
der, då vi ej begära annat, vid suset af våra
sjöars vågor, vid våra fåglars sång och de
ljufva tonerna af våra älskliga lyror.»
En fosterländsk ämbetsman, som vid en
revision sett, att stora summor utanordnats
till Tammelander, ansåg det vara hans plikt
att varsko studenterna. Anders Ramsay be-
rättar i sina memoarer, att den reviderande
ämbetsmannen vänt sig till honom; då
Ramsay frågade om han fick delge andra
förtroendet fick han svaret: »Det är därför jag
kallat på er. Sådana summor mottager man
inte för intet.» -— Ramsay skyndade nu att
meddela »de blodlöse», vilka han stod nära,
det han hört, och man rådslog om hur man
borde begå. Tammelander var vid detta laget
ganska folkskygg och höll sig undan
kamraterna. Då Tammelander var mycket
intresserad av amatörteater — han hade åtminstone
något år tidigare kommit upp till A. Ramsay
och bett att få medverka vid en föreställning,
utförd av en klick för honom ganska
främmande studenter (och antagits på grund av
sin lämplighet för en flickroll) — bad man
T. infinna sig till ett möte under förespegling
att där skulle utdelas roller för en
amatörföreställning. Tammelander kunde ej motstå
en sådan invit. Men så snart han infunnit sig
blev han överöst med anklagelser från alla
håll. Överrumplad, gjorde han några fåfänga
försök att slingra sig undan men måste
slutligen bekänna. Studentfakulteten (de ryska
myndigheterna hade i stället för
nationsindelningen som ansågs farlig, påbjudit
inrättandet av studentfakulteter enligt
studiesektionerna) anhöll därpå hos
professorsfakulteten att Tammelander måtte relegeras,
men professorerna vågade ej taga detta steg.
Då togo några av de »blodlöse» med all
energi saken i egna händer; ärendet kom
ända till kejsaren — det var sedan några
månader Alexander II —, som var högsinnad
nog att förstå studenternas förbittring.
Tam-melander relegerades. Han vistades sedan
några år i Ryssland men återvände till
Finland och levde länge i Åbo, skyggt bärande
det förakt, som alla visade honom.
I maj 1857 firades i Helsingfors två stora
festligheter. Den 27 högtidlighölls
700-års-minnet av kristendomens införande i landet,
och den 29 försiggick den hittills största
promotionen vid universitetet. Till dessa fester
strömmade gäster från hela Finland, och till
promotionen hade inbjudits representanter
från de svenska universiteten. Vår inhemska
överhet såg visserligen med oro denna
skandi-navistiska tendens men kunde eller ville icke
motsätta sig inbjudningen. Själva
promotionen avlopp dock utan några farligheter.
Värre var det vid den avskedsfest, som hölls
för de skandinaviska gästerna kvällen innan
de avreste. Adolf Nordenskiöld hade blivit
202
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
