Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Konstkrönika. Av Folke Holmér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Konstkrönika
en svårare teknisk tabbe, kan han förbise
ett temperamentsdrag. Har han en genial
träffsäkerhet i att apa efter förebildens
penselrytm och personliga stil, kan han kanske
koppla in på fel spår i fråga om färgkemi.
Fallgroparna äro oändligt många.
Konstälskare i vår tid se med häpen
beundran på Carl Fredrik Hills koloristiska
mästerverk från tiden strax före utbrottet
av sinnessjukdomen 1878. Professorssonen från
Lund hade under 1870-talet utvecklats till
vår ojämförligt störste landskapsmålare efter
att i början ha trevat sig fram i ganska
ödmjuka små tavlor av realistiskt-romantisk
1860-talstyp. Elev av P. D. Holm och Edvard
Bergh kom Hill 1873 till Frankrike och tog
där starka intryck av Fontainebleauskolans
krets, främst Corot, vars silvertoner fängslade
honom. »Koloritens alla under fängsla, tindra,
brusa» antecknade han senare under
sjukdomsåren om dessa impulser. Den tekniska
proceduren fick stark psykisk betydelse,
konturerna upplöstes i spelande måleriska
effekter, och med nästan eruptiv
våldsamhet utvecklade han under några intensiva
arbetsår den djärva teknik, som i sig
inneslöt inte blott impressionismens landvinningar
utan också den suveräna frihet inför motivet,
vilken senare blev expressionismens signum,
uttryckt i de stolta och trotsiga orden:
»Varje kraftigt penseldrag skall ha i sig något
av strängaspel.» Han sökte »det sannas
hjärta» bekände han i ett brev 1876 och gav
därmed ett dunkelt patetiskt svar på de
spörjandes undran inför visionerna.
Hillutställningen i februari i Färg och Form
var vårens märkligaste konstupplevelse i
Stockholm. Den flyttades sedan till Malmö,
där den mottogs av skåningarna med glädje
och respektfylld sakkunskap. Adolf
Anderberg, författare till monografien om Hill och
den som för länge sedan tillsammans med
Ewert Wrangel ordnade den första offentliga
utställningen av Hills verk, stod parat
därnere att hälsa den nya expositionen
välkommen. Och i Sydsvenska Dagbladet skrev
Hakon Hedemann-Gade en utomordentligt
klargörande anmälan med huvudvikten lagd
på tolkningen av Hills målarteknik och
koloristiska stil. Malmö är de starka
kontrasternas stad i Konstsverige, ett högkvarter för
konstskojare men också en plats med ett
märkligt levande konstintresse, kräsna
samlare och förnämliga representanter för den
strävan, som syftar mot en fördjupad konst-
uppfostran, icke minst realiserad i Malmö
museums förebildliga verksamhet och i
lokalpressens för svenska förhållanden ovanligt
inträngande konstartiklar.
Om Hill fått behålla sin hälsa, om han
kommit hem till det egna landet med sin
vidunderliga färgteknik i behåll och gripit sig an
med den svenska naturen — vilka syner
skulle han icke ha skänkt oss! Visserligen
fortlevde hans skaparkraft, transformerad i
sällsamma banor och alltjämt mäktig att
avsätta strålande resultat, dessa i verklig
mening surrealistiska visioner, som fylla
hans sjukdomsteckningar, men svenska
stenar, svenskt grus och svensk lerjord blevo
aldrig riktigt tolkade av den pensel, som så
mästerligt skönt tog fram strandremsor,
sandbackar, stenbrott och hjulspår i fransk
jord.
På en annan minnesutställning i Stockholm
kunde man däremot följa en konstnär på
rikt givande upptäcktsfärder i svenska
marker. I Nationalmuseum anordnades i februari
en utställning av Olof Arborelius’ verk.
Dalkarlen Arborelius tog liksom skåningen
Hill starka intryck av Fontainebleauskolan
— han lärde av Daubigny, Th. Rousseau,
Corot och senare även av det
impressionistiska ljusmåleriets lätta penselteknik — men
återknöt tidigt med rotfast trohet till en
okonstlad realism, som han redan odlat
under akademitiden på 60-talet. Han förblev
genom livet, trots den lätthet med vilken han
tillägnade sig nya lärdomar, alltifrån
Düssel-dorfstidens receptmåleri fram till 1900-talets
friare måleriska syn, en trygg iakttagare av
den svenska naturens skiftningar. Det är
inte bara skickligheten och fliten utan också
den kärleksfulla inlevelsen i motiven, som
imponerar hos denne konstnär, särskilt i de
bilder, där han står ganska ensam i svensk
konst, en ödmjuk skildrare av ljusets spel över
fattiga grå stugor, speglande vatten och risiga
skogsbackar med vedtravar, stubbar och
mossiga stenar. Under många års lyckliga
sommarmånader i Engelsberg i
Västmanland fångade han därjämte väsentliga drag i
den mellansvenska lövskogsnaturen. Hans
stora målning i Nationalmuseum med motiv
från sjön Snyten vid Engelsberg hör till de
tavlor, som svenska folket skattar mycket
högt. På Svenska Turistföreningens
jubileumsutställning 1935 »Svensk natur i svensk konst»
uppnådde sålunda detta konstverk högsta
siffran i en omröstning, som gick ut på att
205
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
