Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Smärtemoder — himladrottning. Två franska medeltidsmålningar. Av Erik Blomberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Blomberg
Detalj av Kröningstavlan.
kunglig ledning, en hierarki med djupare
rötter och segare livskraft i Frankrike än
annorstädes.
Vi skola förstå förhållandet ännu bättre
efter att ha på nära håll betraktat tavlans
nedre del. Där kommer först en bildrand
med de båda ovannämnda städerna,
föreställande Rom och Jerusalem, placerade
på ömse sidor om ett kalvarieberg med
Kristi kors — det är korstågens tidevarv,
som skildras. Jerusalem ger en viss illusion
av österland och Islam med sina
tornkupoler, men Rom har omskapats till en
sydfransk medeltidsstad, närmare bestämt
Avignon med omgivningar. Den stad, som
här har trollats fram med en utomordentlig
åskådlighet och friskhet, är den nya
borgar-staden vid medeltidens slut, en skapelse
av handelns uppblomstring och den
fortskridande arbetsfördelningen. Borgarna ha
ju fått sitt namn av borgen i vars skugga
deras stad vuxit fram, men adelsborgen
dominerar inte längre som tidigare hos
bröderna Limbourg, den har skjutits åt
sidan och flankerar jämte kyrkan ett
rymligt torg, som livas av trafik och köpenskap.
Mot denna fria plats vända sig husen med
sina öppna bodar, där handelsmännen
skymta bakom färgrika bonader. Runt
omkring ligga ljusa kullar i den friskaste
grönska, fint utpenslade som hos de gamla
miniatyrmålarna, men med en fast
arkitektur, som harmonierar med stadens och
gör denna tidiga landskapsmålning till ett
förebud om den unge Corots stadsbilder.
Den stadfäster också det stånd, som nu
står naturen närmast, i färd att i sin tur
bemästra dess produktiva krafter.
Men ännu återstår en smal strimma av
bildens underkant, även den fylld av
levande gestalter, alla nakna och grå, de
fördömdas tallösa hord, av bevingade djävlar
pressad ned i underjordens skymning.
Med äkta medeltida naivitet har
konstnären tecknat ett tvärsnitt av jordskorpan
som den gräns, vilken de icke få överskrida.
Ha vi inte här det fjärde av medeltidens
fyra stånd: de livegna bönderna, vars
jordgrå, anonyma massa bär upp de trenne övriga
på sina krökta skuldror! På branten ned
till helvetet har konstnären placerat en
ensam företrädare för detta stånd: herden
som blåser säckpipa för svinhjorden. Då
man läser den samtida litteraturen,
traktater, krönikor och dikter, möter man
överallt bittra eller medlidsamma klagomål över
bondeståndets lott: de livegnas oavbrutna
släp och slit, deras svält, deras sjukdomar,
deras utsugning genom skatter och pålagor,
deras lidanden under de eviga krigen och
feodalherrarnas rövartåg och slutligen den
vidskepliga fruktan för helvetet och dess
makter, varmed kyrkan höll dem i lydno,
inte minst genom tortyr och kättarbål,
handgripliga pinoredskap liksom
djävulsterrorn på vår tavla.
Med matematisk rättvisa — d. v. s. efter
dåtida makt och värdighet — har
konstnären delat upp sin bild i tre skikt: det
214
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
