Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - I Sergels ateljé. Av Carl-Gustaf Thomasson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I Sergels ateljé
i sin dagbok (I: ioi, januari 1778) kappan
så här: »Till [svenska eller nationella
mans-] dräkten hör även en kappa, som
är så lång att den räcker till knävecken
och så vid att man kan svepa den om sig,
den draperas genom att den fästes i skärpet
vid vänstra sidan.» Sedan har konstnärens
och tidens smak för antika förebilder
föranlett en stilisering av manteln på statyn,
varigenom den förra fått en mera dominant
roll än i verkligheten samtidigt som
konstnären förlänat densamma en skulptural
tyngd av allra största betydelse för statyns
helhetsverkan. Förmodligen var det detta
som förvillade t. o. m. en sådan expert
som ceremonimästaren Hausswolff. Andra
förklaringsgrunder till hans inte
ointressanta misstag äro emellertid också tänkbara.
Notisen om Sergels återgivande av
kungens panna på skulpturerna av majestätet
före, respektive efter dennes död har
givetvis sitt intresse liksom det till tonen
kongeniala omnämnandet av Reuterholm, som
var lika avskydd av Hausswolff som av
Sergel. Men Reuterholm var inte dummare
än att han mycket väl visste, var han hade
sina pappenheimare. Bekant är hans
uttalande om Sergel som konstnär: »Canova
[den italienske bildhuggaren] visade sig
ganska modest. Utan att giva sig sådana
airer som vår krävstinda Sergell kan han
dock tio gånger vara hans mästare.» —
Uppgiften om de vid Ulriksdal funna
statyerna förefaller apokryfisk. Ett utslag av
Sergels kända skämtlynne?
Grosshandlaren och källarmästaren vid
Tyska brunn i Stockholm Erik Noer var
under en följd av år en av Sergels bästa
vänner (Noer dog redan 1797). Han
tillhörde den kategori av belevade och
vanligtvis även förmögna män ur
medelklassen, som hade äran att se fina och
högadliga gäster vid sina välförsedda
middagsbord. Gustavianerna voro inte så noga med
sitt umgänge när de, nota bene utanför
hovet och sin egen krets, ville ha roligt.
H ovdräkten.
Ur Lars von Engeströms Minnen och
anteckningar.
Trots tidens tämligen oöverstigliga
stånds-skrankor kunde de som få konsten att
umgås på förtrolig fot med socialt lägre
situerade utan att därför verka nedlåtande.
Armfelt och Axel von Fersen d. y. äro
talande exempel härpå. Lika högdragna
och avvisande som de kunde vara mot
vissa av sina ståndsbröder, lika »gemena»
voro de som regel mot enklare folk och
ofta även avhållna. Detta gällde inte minst
deras många underlydande och tjänare.
Till Noers middagar infunno sig män som
riksdrotsen greve Wachtmeister, skalden
och kanslipresidenten greve Oxenstierna,
den sorgligt ryktbare kungagunstlingen
greve Munck m. fl. notabiliteter. Sergel
stod dock även socialt en klass över de
flesta av sina borgerliga vänner. Adels-
223
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
