Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Den grekisk-romerska kulturstriden i antiken. Av Einar Gjerstad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den grekisk-romerska kultur striden i antiken
seder hota att fördärva samhället. »Hur
kommer det sig att Er ståt så snabbt gick
under», frågar någon i en av Naevius
komedier, och svaret lyder: »Jo, nya talare
kommo till makten, dåraktiga ynglingar» —
återigen utan tvivel ett angrepp på den
yngre generationens politiker, den
scipi-onska kretsen, med dess hellenistiska
kulturintresse. Samma nationella trots mot
gynnande av grekisk vetenskap och
bildning kommer även till uttryck hos Pacuvius
i de berömda orden: »Jag hatar lättjefulla
och filosofiska män», och i tragedien Antiope
låter han Zethos, som Cicero säger,
förklara krig mot filosofien och den lärda
bildningen.
I senaten ledde Q. Fabius Maximus
oppositionen mot Scipio, som även angripes för
sina grekiska kulturintressen. I stället för
att träna sin här, sade Fabius, hade han
begagnat vistelsen på Sicilien till att läsa
grekisk litteratur, umgås med grekiska
vetenskapsmän, kläda sig i grekisk dräkt,
besöka palestror och teatrar och över huvud
antaga grekiska seder och bruk.
Fabius Maximus hade flera medhjälpare
i kampen mot hellenismen. Man kan nämna
T. Manlius Torquatus och L. Valerius
Flaccus. Men den mest kände och energiske
motståndaren mot grekisk kultur är
Valerius Flaccus kollega i konsulatet och
censuren, M. Porcius Cato, denna järnsjäl i en
järnkropp, som Livius säger. Romarna
komma att undergräva statens grundvalar,
om de släppa in den grekiska vetenskapen
i sin själ — sådan var hans åsikt enligt
Plutarchos, och han handlade i enlighet med
denna åsikt. Att han på sin ålderdom
studerade grekiska och grekisk litteratur
berodde säkerligen ej på ändrad övertygelse
utan fastmer på den beräknande taktik,
som bjuder att lära känna fiendens
maktmedel. Till sin son Marcus riktade han
följande ord:
Grekerna äro ett i grunden fördärvat,
självrådigt och ohörsamt folk. Tro mig, detta är så sant
som om ett orakel sagt det, och om detta folk
för sin kultur till oss, kommer den att fördärva
allt, särskilt om deras läkare skickas hit. Dessa
ha nämligen sammansvurit sig att förgöra alla,
som icke äro greker, med sina medikamenter.
De göra det mot betalning för att man skall tro dem
och de desto lättare skola kunna bringa fördärv.
Också oss pläga de kalla barbarer och förnedra
oss med oanständiga namn värre än om vi vore
bönder. Att umgås med läkare är dig förbjudet.
Om de grekiska läkarna voro farliga för
den romerska fysiken, voro dock de
grekiska filosoferna ännu farligare, ty de
fördärvade den romerska själen, och Cato
förtröttas ej att överösa filosoferna med
smädelser. Sokrates är, säger han, en
pratmakare och förförare. På förslag av pretorn
M. Pomponius fattade senaten år 161 f. Kr.
ett beslut att de filosofer och rhetorer, som
vistades i Rom, skulle utvisas ur staden.
Detta beslut tillkom helt visst ej utan
Catos medverkan. Hur det verkställdes,
känna vi ej, men det har ej hindrat att
endast två år därefter uppträder stoikern
Krates från Mallos i Rom, där han tillåtes
att utöva föreläsnings- och
undervisningsverksamhet, visserligen i skydd av
folkrätten, i egenskap av sändebud från konung
Attalos i Pergamon, men han stannade i
Rom mycket längre tid än som var
erforderligt för hans politiska uppdrag. Han fick
ett benbrott i läglig tid och medan han
tillfrisknade undervisade han i språkvetenskap
och grekisk litteratur. Detta och mycket
mera fick den gamle Cato tåla. Den nya
tiden stod ej att hejda och tankarna kommo
direkt från Athen. En athensk delegation
bestående av ledarna för de akademiska,
peripatetiska och stoiska skolorna anlände
till Rom år 155 f. Kr. Officiellt gällde
besöket en tvist mellan Athen och Oropos,
men filosoferna begagnade tillfället att
hålla föreläsningar i Rom och gjorde ett
mäktigt intryck på den romerska ungdomen,
som samlades i stora skaror kring deras
talarstolar. Särskilt akademikern Karneades
fyllde romarna med beundran för sin dia-
229
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
