Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Den grekisk-romerska kulturstriden i antiken. Av Einar Gjerstad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den grekisk-romerska
katastrofen vid Cannae, var omöjligt att
besegra. I Rom blev han intim vän med
Scipio d. y. och andra romare av den
scipionska kretsen. Vänskapen med den
högt bildade Scipio gjorde det lättare för
honom att uppskatta även romarnas
förtjänster, men främst hjälptes han därvidlag
av sitt omutliga, objektiva sinne. En
hederlig man bör älska sina vänner och sitt
fädernesland, säger han, men när han är
historiker bör han glömma allt sådant och
prisa sina fiender, då deras handlingar
kräva det och mången gång kritisera sina
vänner, när detta påkallas av deras fel, ty
om sanningen drives bort ur den historiska
vetenskapen, blir vad som återstår blott en
onyttig berättelse. Vidare säger han:
Historikern bör därför icke låta sitt omdöme
påverkas av personerna utan endast av deras
handlingar. Vi böra icke blott undersöka
vad som händer utan även hur det händer.
Det viktiga för vetenskapsmannen är att
undersöka händelsernas verkliga orsak och
att därur härleda följderna. I enlighet med
dessa allmänna principer söker Polybios
att historiskt begripa sin samtid, hur det
gick till, som han säger, att nästan hela
världen inom loppet av icke fullt 53 år kom
under Roms herravälde. Han vill förstå den
historiska innebörden av det romerska
imperiet. Detta är, säger han, ödesbestämt,
det innebär den sista och slutgiltiga
sammanfattningen av världens olika delar i en
universell form. Tidigare välden, persernas,
grekernas, makedonernas ha varit lika
ödesbestämda, men ofullgångna, icke helt
universella skapelser. Aldrig tillförne, säger
Polybios, har ödet fullbordat ett sådant
verk som i våra dagar. Det romerska
imperiet är dess skönaste och mest gagneliga
verk, världshändelsernas fullbordan och
världsförloppets mening. Romarriket blev
sålunda till gagn även för grekerna, som
endast genom att tvingas in i detta rike
kunde räddas från självförintelse.
Om sålunda Polybios genialt fattat det
romerska imperiets innebörd, var han, trots
sin beundran för romarna, ingalunda blind
för deras fel. Han framhäver deras stundom
visade brutalitet, deras ringaktning för det
icke-romerska. Sederna börja slappna,
girigheten griper omkring sig. Icke alla romare
äro längre fria från misstanken att ta mutor,
och somliga av dem uppträda egenmäktigt
och med självhärskarlater gentemot andra
folk. Romarna blanda sig i alla främmande
angelägenheter och taga rent av illa upp,
om icke allt sker efter deras vilja. De
använda sig av andras misstag till att utöka
sin makt och vilja därvid t. o. m. kallas
välgörare. Alltid undvika de skenet av att
själva ha börjat krig och påstå sig alltid
föra försvarskrig eller ha tvungits in i
kriget.
På detta sätt tecknar Polybios det
romerska rikets storhet utan att bortse från
romarnas brister. Man måste beundra hans
politiska klarsyn och förmåga att dra de
historiska slutsatserna ur samtidens
omstörtande händelser. Cato och de
konservativa romarna levde ännu kvar i det Rom,
som tillhörde en förgången tid, och de flesta
av grekerna kunde ej förstå att de
hellenistiska dynastiernas och småstaternas
tidevarv var tillända. Polybios däremot insåg
att en ny tid randats och att det icke fanns
någon återvändo till det gamla. Detta ville
han lära sina landsmän och söka förena
den grekiska kulturvärlden med det
romerska imperiet.
Utgångsläget i kulturstriden mellan Rom
och Grekland är sålunda klart. Rom slår
sig fram till politisk världsmakt och tvingas
därigenom att ta ställning till den
hellenistiska högkulturen. Denna å sin sida
förlorade steg för steg sin tidigare statliga
förankring och måste orientera sig i den
politiska nyordning, som Rom genomförde.
Scipio och hans anhängare sökte inlemma
Rom i det hellenistiska kulturlivet, men den
romerska konservatismen med Cato i
spetsen reste motstånd däremot. Den grekiska
231
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
