Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Den grekisk-romerska kulturstriden i antiken. Av Einar Gjerstad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Einar G jerstad
grekernas nyväckta nationalstolthet kunna
mångfaldigas, men jag skall endast tillägga
ett enda, som är både karakteristiskt och
roande. Philostratos omtalar, att en sofist
Lukios utropat, då han en gång
sammanträffade med kejsar Marcus Aurelius, som
var på väg till en föreläsning i filosofi: »O,
Zeus, den romerske kejsaren går ännu på
gamla dar i skolan med skrivtavlan
hängande över axeln, medan min kung
Alexander dog vid 32 års ålder!»
Den siste betydande representanten för
denna grekiska kulturaktivism är Libanios,
den philhellenske kejsar Iulianus vän. Hans
ståndpunkt belyses klart av de berömda
ord, som han riktade till kejsaren, vilken
förklarat att Grekland var hans sanna
fädernesland: »Du är hellen och härskar över
hellener, ty så kallar jag helst motsatsen
till barbarer, och en Aeneas ättling tar
säkert ej illa upp detta.»
Libanios hellenism riktade sig icke mot
kejsardömet och det romerska imperiet.
Båda voro tvärtom föremål för hans
lovprisande, och han hyllade icke blott sin
personlige vän och själsfrände Iulianus
utan även Constantius, Constans och
Theodosius. Kejsardömets utjämnande
verksamhet på statslivets alla områden
medförde att grekerna i egenskap av romerska
medborgare kunde tjäna staten utan att
uppge sitt språk och sin kultur. Samtidigt
»om grekerna hävda sig som kulturens
sanna företrädare, höra vi därför ofta från
deras sida en mångstämmig kör till det
romerska imperiets och den romerska
kejsarens ära. Enkomion Romes, det lovtal över
Rom, som Aelius Aristides höll i
huvudstaden under Antoninus Pius regering, kan
tas som exempel. Hela världen, säger
Aristides, önskar att det romerska imperiet
skall vara i evighet, ty det är en välsignelse
för världen. Det har förintat alla småstater,
som icke längre kunna ställa till oro och
krig. Fred och ordning äro förhärskande.
Rättvisa råder och lagarna äro gemensam-
ma för alla. Romarnamnet skaffar trygghet
överallt. En stark armé och
gränsfästningar skydda alla, som bo inom imperiets
gränser. Man måste beklaga dem, som bo
där utanför. Människosläktets lyckligaste
tid är inne. Jorden liknar ett paradis.
Aristides slutar med ett lovtal över
kejsardömet och dess dåvarande företrädare,
Antoninus Pius. Aristides ord äro icke blott
rhetoriska blomster utan vittna även om
uppriktig beundran för Rom och om
politisk kunskap.
Imperiet förkroppsligades av kejsaren.
Han är grekernas kejsare i lika hög grad
som romarnas. Kring honom samlas de
riksbevarande kulturkrafterna och i
överensstämmelse därmed återspegla även de
senantika grekiska författarna allmänt
denna enande riksidé. Rom är en moder, säger
Claudianus från Alexandria, ingen
härskarinna, de underkuvade har hon givit
medborgarrätt och hon förenar allt med
kärlekens band. Av alla folk har hon gjort ett
folk. I spetsen för denna enhetsstat står
kejsaren. Men ingen är slav under kejsaren.
Man är aldrig mera fri än under en ädel
furste.
Så slutar den grekisk-romerska
kulturstriden som en hyllning åt kejsaren och
kejsardömet som symbol för den
grekiskromerska enhetskulturen.
Kulturstriden mellan greker och romare
slutade, emedan det icke längre fanns några
motsatta ideal att strida för. Allt var vordet
ett. Hade då striden varit förgäves?
Ingalunda. Det romerska motståndet mot
hellenismen blev en andlig makt, som
medverkade till att den romerska kulturen ej
blev en kopia av den grekiska, och grekernas
kraftiga hävdande av sina bildningsideal
hjälpte till att föra det hellenska arvet in
i Rom. Den romerska kulturen skulle icke
ha blivit vad den blev utan dessa
ömsesidiga insatser under kulturstridens olika
skeden. Ur striden framväxte emellertid
icke det, som de stridande hoppats och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
