Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Två dussin debutanter. Av Örjan Lindberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Två dussin debutanter
sonska arten. Boken har ett starkt
spiritua-listiskt drag. Det röjer sig i de instoppade
legenderna — som ofta gestaltar sig till
fristående dikter med en viss benägenhet för
svindlande perspektiv — och i de episoder,
som titeln hänsyftar på. Den lysande herre,
som Harlequin har att tjäna, är själen.
Detta uppenbaras för honom på ett mycket
betecknande sätt. Han har fått följe med en
svagsint gosse; för denne och för ingen annan
kommer en trast och sjunger på det mest
underbara sätt. Harlequin uppfattar saken
så, att dårens själ har sin boning i fågeln och
kommer till uttryck i sången. Därför blir
hans tjänande i praktiken ett tjänande av
Ignoro. Oviljan mot att framställa det
själsliga som något abstrakt är påfallande.
På denna punkt erinras man starkt om en
av 1941 års debutböcker, Ragnhild Norlins
Fågelsång. Men den var mindre invecklad
och präglades av en smak för det enkla, som
gjorde den till ett mera helgjutet konstverk
än Jag tjänar en lysande herre. Puck Beers
bok är lite för tillkrånglad. Författarinnan
har sökt stöpa alla sina tankar och
erfarenheter från många år i en enda form. Det
har blivit för mycket: formen brister. Där
finns i själva verket stoff nog för flera böcker.
Bara en sådan sak som de kapitel, där
Harlequin blir skådespelare, med deras
underfundiga reflexioner över den yrkesmässiga
konstutövningens faror, är ämne nog för en hel
roman. Puck Beer har med sin första bok
tydligt visat sin begåvning. Den märks
redan på stilen, som f. ö. rätt mycket påminner
om Hjalmar Bergmans i hans romantiska
ungdomsskede. Men hennes förstlingsbok är
inte något färdigt konstverk. Den är ett
ovanligt förpliktande löfte.
Ett färdigt konstverk är däremot Kernells
Utfärd i grön gobeläng. Romanen har en
enhetlig och ytterst skickligt genomförd
komposition. Stommen utgöres av den unge
mannen Felix’ sökande efter det förskingrade
bohaget i föräldrahemmet och hans strävan
att vinna en maka.
Över denna stomme slingrar sig
berättelsens trådar på ett välberäknat kapriciöst sätt.
Bohaget spelar en mycket viktig roll; med dess
hjälp framkallas en fullt stilenlig stämning
av lantlig högreståndskultur för omkring
fyrtio år sedan. Felix’ giljande till den unga
flickan Helena och de händelser, som följer
därav, fyller en annan betydelsefull
funktion: den idyllvärld, som med matt glans
Puck Beer.
strålat en till mötes från den urblekta gröna
gobelängen, avslöjas steg för steg som ett
tillhåll för avund, ovilja, förtal och andra
mänskliga lyten. Författaren börjar med att
locka läsaren med illusionen om den gamla
goda tiden; därefter petar han sönder
illusionen med små snabba nålstick. De
väl-situerade människor, som befolkar Gröndal,
har en icke obetydlig likhet med dem man
brukar finna i Olle Hedbergs böcker. Stilen
verkar förresten Olle Hedberg i ny sättning.
Det har tillkommit en smak för medvetet
alogiska vändningar, en naivitet à la H. C.
Andersen, som avsiktligt nyttjas i ironiskt
syfte. När Felix funderar på om Helena
besvarar hans böjelse heter det:
Att hon gjorde det, syntes honom desto naturligare,
eftersom han av ödet och sin moster hade blivit
begåvad med rikedom, ty rikedom är ju en livsduglig
egenskap, som aldrig undgår att göra intryck på en
ofördärvad ung kvinna med sunt känsloliv.
Den elaka kritiken av gobelängvärlden
rymmer ingen aktiv social indignation.
Underklassen betraktas helt och hållet med
den dåtida ståndspersonens ögon: den är
tarvlig och okunnig och en smula lömsk.
Författaren leker lika fulländat med de bittra
279
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
