Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - De första kristnas ställning till kulturlivet. Av Robert Braun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De första kristnas ställning till kulturlivet
Av Robert Braun
NAPP ÄST ha tvenne världar
våldsammare tornat emot varandra än fallet var
med Roms sjunkande kultur och
urkristendomens anda. Innebörden i detta historiska
faktum missförstods även av dåtidens
människor, vilka, såsom t. ex. Celsus, kände sig
som representanter för en gammal kultur
och därför uppfattade kristendomen såsom
en upplösande faktor, liksom det 1800 år
senare missförståtts av Nietzsche, som
anklagar denna tids helgon och martyrer för att
av självhävdelselust med demagogiska medel
ha undergrävt den antika kulturen. Det
lidelsefulla partitagandet för kulturen i och
för sig såsom ett absolut värde ställde då
som nu goda paroller till förfogande för den
antikristna fronten. »Hela den antika
kulturens verk förgäves!» utbrister Nietzsche
indignerad i »Antichrist».
Jag har intet ord, som skulle kunna uttrycka vad
jag känner inför något sà oerhört. —–- — Och i
betraktande av att dess verk var ett förarbete, att
just dä grunden till en kulturutveckling över
årtusenden lagts med granithårt självmedvetande,
omintetgjordes hela den antika världens djupaste mening! . . .
Vartill greker? Vartill romare? Alla förutsättningar
för en vetenskaplig kultur, alla vetenskapliga metoder
hade redan skapats, man hade redan lärt sig den goda,
ojämförliga konsten att läsa väl, denna förutsättning
för en enhetlig kulturtradition, för en enhetlig
forskning; naturvetenskapen i förbund med matematiken
befann sig i den mest fruktbara utveckling —- sinnet
för fakta, det senast utvecklade och värdefullaste av
allt, hade fått sin skolning, sin tradition, som redan
sträckte sig över århundraden. Förstår man vad
detta betyder? Allt väsentligt fanns där redan; man
skulle omedelbart ha kunnat skrida till verket. . .
Och alltsammans kom på skam, icke förstört av en
plötslig naturkatastrof, icke nertrampat av tungfotade
germaner utan underminerat av listiga, osynliga,
blodfattiga vampyrer! Icke besegrat, blott utsuget. . .
Den underjordiska hämndlusten, den småskurna
avunden gjorde sig till herre.
På så sätt fortfar den i sitt självhärliga
kulturmedvetande kränkte psykologen, som
menar sig ha stött på smutsiga regioner i
själen, med utbrott av vrede och förakt.
Han är upprörd över att det i 1880-talets
Europa icke längre finns någon hög kultur
— och han ger urkristendomen skulden till
detta upprörande förhållande.
Det finns många synpunkter i Nietzsches
kritik, som skulle förtjäna en närmare
undersökning, men den skulle föra oss för långt.
Vi vilja här särskilt framhålla ett moment:
hans förakt för gemenskapslivet och därmed
för det första kristna församlingslivet. Otaliga
gånger återkommer han till detta. Denna
kollektivism innebär för honom, att de
mindervärdiga finna varandra, alltså ett slags
hjordtillvaro. Han kallar den »fördold
hämndlystnad» — hämndlystnad hos de i anden
fattiga, de misslyckade, som hämnas sin egen
mindervärdighet i det de upphöja
ödmjukheten till en dygd. Den första kristna
församlingen är därför för Nietzsche »den listiga,
osynliga, blodfattiga vampyr, som icke kan
föra i fält något annat mot det stora, det
sunda, det välbildade och segerrika hos den
antika raspräglade» människan. Den
representerar för honom den eviga pöbelns
»tschan-dalahat», avskummets förbittring mot
adelsmänniskan.
Förhåller det sig verkligen så? Kunna
dessa anklagelser, vilka, såsom det i våra
dagar klart visar sig, ingalunda varit
overksamma, hålla stånd inför en granskning, som
i någon mån gör rättvisa åt faktiska
förhållanden ?
Vad kollektivismen bland de första kristna
beträffar, så måste man framför allt besinna,
att masslivet i Rom redan spelade en vida
större roll än tre eller fyra hundra år tidigare
i Grekland. Imperium Romanum tänkte och
levde i massor, i jätteförsamlingar, som i
hög grad påminna om vår egen civilisations
kollektivism. Man behöver blott besöka de
kolossala antika cirkusbyggnaderna eller
baden i Rom för att där återfinna förebilderna
till våra nutida offentliga byggnader, som
icke äro vackra i ordets klassiska mening
utan snarare storslagna. På sådana paroller
som Panem et circenses ser man, hur de dåtida
psykologerna räknade med massornas
själsliv. Den språkliga degraderingen av det
grekiska ordet idiothes, som ursprungligen
betydde privatman, enskild människa, till att
betyda en person, som är från sina sinnen,
285
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
