Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - De första kristnas ställning till kulturlivet. Av Robert Braun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Robert Braun
(I: 14): »Jag står i skuld både hos greker och
barbarer, både hos visa och ovisa.» Varken
bildning eller brist på bildning var något
avgörande, på samma sätt som rasen icke heller
var det. Och dock rymmer Celsus anklagelse
en viss sanning och sätter den första kristna
församlingen i ett säreget förhållande till
Roms kulturfientliga massinstinkter, såsom
man även kan läsa om hos Justinus: »Hos oss
kan man få höra sanningen av människor,
som icke ens kunna skilja de olika
bokstäverna åt, av enfaldiga, språkligt obildade
människor, som uttrycka sig illa men vilkas
mening är god och riktig.» Här pläderar en
man, som själv gått igenom alla filosofskolor,
mera för de obildade än för de bildade. Men
det sker icke, såsom Nietzsche gör gällande,
för att beröva människorna den gamla
traditionella vetenskapen utan för att hävda
självständigheten hos det trosliv, som för de första
kristna lika väl som för de kristna i alla tider
är viktigare än allt vetande.
Det är naturligtvis lätt att i
propagandasyfte överdriva dessa moment och tolka dem
som »bildningshat» hos den stora massan,
som ett slugt avkopplande av intellektet för
att ostört kunna hänge sig åt dimbildningar.
Nietzsche har i stor utsträckning använt sig
av detta demagogiska hjälpmedel. Men har
man djupare förstått stämningen hos dessa
första bekännare, ur vilken Apokalypsens
visioner växte fram, så står det klart, att
något kulturpatos icke hos dem kunde inta
främsta rummet. Vad som föresvävar Goethe,
Humboldt, Burckhardt såsom en verklig
högkultur, den stora, suveräna, universella
bildningen, är förvisso en människoandens
blomma, som icke kunde utveckla sig här.
Det fanns inga förutsättningar för en akademi
i katakomberna. En sådan anda skulle också
blott ha betytt en motströmning, som
grumlat den uppgift, som urkristendomen hade.
Tron på Jesus Kristus och på den egna
uppgiften att rädda en förlorad värld var för
den det första och yppersta budet. De
smädelser mot martyrerna, det högsta uttrycket
för denna brinnande ande, såsom
»bleksiktiga, sjukliga, idiotiskt svärmiska varelser»,
som Nietzsche tillåter sig i »Antichrist»,
vittna blott om hur föga han förstod de
förutsättningar, som för urkristendomen så att
säga voro en matematisk nödvändighet. De
vittna om hur litet han själv ägde av det
sinne för historiska fakta, som han ansåg
som den viktigaste betingelsen för kultur.
Helgjutenheten hos denna de första kristnas
anda medgav heller icke något patos för
konsten. Konst och djup religiositet trivas
ju ofta nog tillsammans -— vi behöva blott
tänka på Bachs, Schuberts, Haydns kyrkliga
musik eller på Mathias Grünewalds eller
bröderna van Eyks altartavlor. Men ibland gå
dessa båda andemakter ohjälpligt isär och
vandra skilda vägar. Detta blir fallet, när
konsten, som icke representerar något
absolut, icke längre räcker till för att ge uttryck
åt en tids stora uppgift att rädda världen.
I en tid, då blod måste flyta för att avlägga
vittnesbörd, flyr skönheten. Och de som
avlägga vittnesbördet, se icke skönheten.
Martyren Apollonius, som avrättades under kejsar
Commodus, kan t. ex. i de antika
gudabilderna icke se något annat än »vanmäktiga
gestalter, som formats av jordiskt stoff och
icke kunna röra sina lemmar».
Apollonius hade visserligen icke samma
omfattande bildning som våra nutida
konstdoktorer eller museiintendenter utan som
man finner strängt asketiska, bildstormande
föreställningar. De kristna från denna tid
skulle säkerligen icke ha tvekat att förstöra
konstverk av högsta rang på samma sätt som
Savonarolas anhängare ett årtusende senare
överlämnade kostbara målningar av Botticelli
åt lågorna. Det gav kultursnobberiet vatten
på dess kvarn då som nu.
Trots detta har Apollonius, om man tar
den härskande riktningen vid denna tid i
betraktande, på sitt sätt rätt — det finns nu
blott ett enda, som är värt att tillbedja. I sin
böneskrift för de kristna skriver Athenagoras
något, som ger en klarare bild av de kristnas
ställning till världen, till det för sinnena
förnimbara, till skönheten:
Förvisso är världen skön; förvisso är den storslagen
i sin omfattning, i himlakropparnas rörelser,
djurkretsen och stjärnbilderna, i sin sfäriska form; men
trots detta förtjänar den icke att tillbedjas men väl
dess store konstnär. — Gud är själv allt: ljuset, som
ingen kan nalkas, den fulländade skönheten, anden,
kraften, ordet!–-Om världen är ett väl stämt
instrument i rytmisk rörelse, så tillbeder jag icke
instrumentet utan Honom, som skapat och stämt det.
Detta mot gnostiska läror riktade yttrande
visar tydligt, vad som redan framskymtat i
det föregående •— att nämligen för de kristna
varken den enskilde eller det enskilda i den
mån det är skönt är av avgörande betydelse.
De kunna aldrig bli stående vid det enskilda,
det individuella, vid den tillfälliga sköna
formen — däri ta de avstånd från esteticismen.
288
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
