Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - De första kristnas ställning till kulturlivet. Av Robert Braun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De första kristnas ställning till kulturlivet
med förnuftskunskapen. Representanten för
denna högre insikt är profeten, vars vetande
stammar ur Guds ande. Sålunda säger
Athenagoras i sin »Böneskrift för de kristna»:
»Profeterna rycktes bort från sitt eget tänkande
och förkunnade under den Helige Andes
ingivelse vad som ingavs dem. Anden begagnade
dem därvid som en flöjtblåsare begagnar
flöjten. Låt oss därför akta på vad de sagt!»
Också här alltså ett klart avståndstagande
från allt, som människan av egen kr aj t
skapar, och ett hänvändande till det, som hon
blir genom nåden och utkorelsen. Icke längre
på lärdom, på system, på originella idéer
kommer det an utan snarare på motsatsen:
på att uppge detta för att helt kunna
överlämna sig åt Guds vilja.
Sålunda gäller också för det fria tänkandet
vad som förut sagts om konsten. Det finns
vissa ögonblick i historien, då en lycklig
förening av tro och tänkande kan komma till
stånd. Vi kunna t. ex. tänka på Thomas av
Aquino och Pascal. Men det finns också
smärtsamma ögonblick, då båda, tro och
tanke, komma i konflikt och måste göra det,
emedan den historiska uppgiften kräver det.
Allt vad Jakob Burckhardt anger som
osvikliga kännetecken på äkta kultur — jag- och
kulturmedvetande, skönhetssinne, resor,
bildning, konst, fritt personligt tänkande — allt
detta synes utslocknat hos den första tidens
kristna. Men är det verkligen den »dolda
hämndlystnaden, den småskurna avunden»,
som utsläckt det? Är det verkligen
»tschan-dalahatet» — hatet hos pöbelmänniskan,
som vill kompensera sin egen avsaknad av
självkänsla genom att beröva de andra de
värden, som en kultur under sekler skapat
och överlämnat åt nya släkten att förvalta?
Vi torde svårligen finna Nietzsches
anklagelser berättigade, när vi väl en gång närmare
undersökt de betingelser, som gällde för de
första kristna. Väl är det sant, att de togo
avstånd från kulturen. Men skedde detta
icke till följd av en kraft, som i vår tid är
nästan ofattbar, att genom att hänge sig helt
åt Kristus rädda sig själva och det goda i
världen, ja världen själv från evig
undergång?
De första kristna äro alltså icke de fiender
till kulturen, som Celsus och Nietzsche och
många andra av kulturen besatta
kristendomsfiender velat göra dem till, utan de ta
avsked av kulturen. Det är något helt annat.
En stor uppgift skymtar bakom detta, och
vi veta icke, hur ofta det skett under tragiska
omständigheter. Vi veta det icke, emedan
dessa kristna även försmådde att för
eftervärlden förtälja om sina personliga
svårigheter. Tystnaden var också ett led i deras offer.
För oss kan detta visserligen ofta ha ett
avskräckande drag. Hur skulle vi kunna
förstå, att man kan uppge det personliga
anspråket att på mångfaldiga sätt få njuta
av den värld, som är vårt liv — att man kan
avstå från kulturen?
De första kristna, som komma oss närmare
som människor, när vi stiga ned i
katakomberna i Rom, visa oss, hur mitt under den
antika kulturens långsamma undergång, vid en
tidpunkt, då de barbariska makterna voro i
tillväxt, människoanden med sitt offer på
ett förunderligt sätt förstod att ge det rätta
svaret. Om den romerska världen var fylld av
impulser, som — till en viss grad i likhet med
vår moderna civilisation •—- präglades av det
kolossala, det extensiva, det kollektiva, av
det snabba tempot -—■ så svarade kristendomen
därpå i samma kategorier men genom att
omvandla dem. Också de kristna" hade det
stora för ögonen, men det utgjordes icke av
Imperium Romanum och heller icke av den
antike världsmedborgarens omfattande
bildning utan av det rike, som de bådo om i
sitt »Fader vår». Också de kände sig
kollektivt förbundna med varandra, men icke
genom medvetandet om romerskt
medborgarskap utan som lemmar i Corpus Christi
mysticum. Även de visade samma
självuppoffrande mod, som någonsin antikens
hjältar, men det var ett offermod, varmed de
buro de grymmaste marter ända till dödens
trösklar. Även de voro makter av en
oövervinnelig styrka, men de legitimerade sig icke
genom det blod, som tillhörde någon särskild
ras, utan genom offerblodet. De voro det
fulländade svaret på sin tid.
Men med denna hållning uppnådde de
kristna ännu mer. De gåvo alla kommande
tider en borgen för andens närvaro. Just nu,
i detta fruktansvärda skede av kriget, då
man icke längre kan göra sig en föreställning
om den förödelse, som dagligen sker, då tusen
och åter tusen möta döden, står det ofta
skrämmande klart för oss, att den undergång
för den europeiska kulturen, varom så ofta
talats, nu verkligen sker. Vi stirra in i en
skrämmande tomhet, där människan icke längre
har något värde, där hon endast synes vara
till för att rädda sitt blotta liv och tillfreds-
2gi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
