Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Konstkrönika. Av Folke Holmér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Konstkrönika
inspirationsart. Och bäst av alltsammans —
genom att bildlikt talat slå ut en dörr fick
man folk att ramla in direkt i lokalen från
trottoaren vid en av huvudstadens mest
myrstacksbetonade platser. Så centralt borde
en stor konsthall ligga i Stockholm! Om
Liljevalchs Djurgårdsbyggnad för
oöverskådlig tid måste reserveras för blåjackorna, kunde
kanske myndigheterna kompensera beslaget
genom att ordna ett präktigt utrymme för
utställningar av format vid något av de
centrala stråken. Åren rinna snabbt undan, och
något måste väl inom rimlig tid göras för att
neutralisera verkningarna av det hårda slag
som genom Liljevalchsrekvisitionen drabbat
det nutida svenska konstlivet. Som det nu är
ges intet tillfälle till nödvändig överblick.
Endast i mycket begränsad omfattning
förmår Konstakademien ta emot utställningar
av den liljevalchska typen. Senast har
Föreningen för Nutida Konst ordnat en utställning
av den kände samlaren Fritz H. Erikssons
kollektion. En stor del av denna samling har
tidigare genom förmedling av Riksförbundet
för bildande konst fått ambulera mellan olika
platser i landet. Det är verkligt glädjande att
så utsökta prov på nutida svensk konst
missionerat i olika väderstreck. Och när nu
samlingen i sin helhet presenterades i
huvudstaden, fick man till livs en skådesamling så
rikt facetterad, att man inte varit med om
maken sedan »Samlarnas utställning» i
Liljevalchs konsthall 1937. Samme
oförbränner-lige Fritz H. Eriksson var för övrigt även
denna utställnings egentlige initiativtagare.
Fritz H. Eriksson är som konstsamlare
mycket kräsen men inte på ett ortodoxt och
klickbetonat sätt. Han har friskt öga för
många olika nyanser i konstfloran och har
tagit för sig mycket av det bästa från olika
blomsterängar. Han håller sig uteslutande
till svensk igoo-talskonst med tyngdpunkten
förlagd till sin egen generations alster. Verk
av några tidigare, nu döda konstnärer som
Aguéli, Isakson, Osslund, John Sten
balansera mot produkter av Amelin, Erixson,
Florén, Vera Frisén, Sven Sahlberg och Inge
Schiöler, de tre sistnämnda födda under
perioden 1908—10. Största antalet verk äger
han av konstnärer födda mellan 1885 (Torsten
Palm; 23 st. konstverk) och 1894 (Otte
Sköld; 8 st.). Mellan dessa komma Axel
Nilsson (född 1889; 15 verk), Gideon Börje
(född i8gr; 10 st.), Hilding Linnqvist (född
r89i; 19 st.), Fritiof Schüldt (född 1891;
14 st.) och Erie Hallström (född 1893; 9 st.),
män som han följt under deras tidiga kampår
och sedan alltjämt år från år med den
förtrogne vännens omedelbara kontakt. Detta
ger hans samling ett alldeles specifikt
dokumentariskt värde, och flera kritiker ha också
sökt foga in hans samlargärning i ett
konsthistoriskt perspektiv. Så ha Ragnar Hoppe
och Gotthard Johansson slående jämfört hans
roll med Pontus Fürstenbergs, Ernest Thiels
och Thorsten Laurins. Vad Furstenberg
betydde för 80-talet och Thiel för 90-talet har
Fritz H. Eriksson varit för sin generation.
I fråga om samlandets koncentration har
kanske den yngste i raden gått allra längst.
Att stockholmaren Fritz H. Eriksson lagt
beslag på så många verk av
stockholmskonstnärer bottnar icke i snäv lokalpatriotism. En
samlare av hans individualistiska typ, som
vill vara mitt ibland sina konstnärer, som har
ett så starkt behov av »inkännande» och
spontan delaktighet i utvecklingsprocessen,
han aktar föga på ljum allsidighet och ängslig
objektivitet.
Intrycket av att helhjärtat deltaga även i
generationskamraternas rent praktiska
bekymmer har inte Fritz Eriksson svårt att
vidmakthålla, där hans står mitt i dagens
konstliv med sin oräddhet och organisatoriska élan,
styrande eller impulsgivande i olika
institutioner, alltid parat att kasta fram
fruktbärande uppslag och alltid också inställd på
att förvandla dem till realiteter, innan de
fördunstat. Hans konstpolitiska strävan är
sunt demokratisk, fast han i Nils Möllerbergs
lysande porträttolkning närmast ser
diktatorisk ut.
Att tavla efter tavla plöja genom det
erikssonska galleriet skulle snart svälla ut
till en konsthistorisk handbok. Det får här
räcka med några antydningar. Den svenska
naivismen får en mycket förnämlig belysning
i kollektionen med målningar från 1918—20
av Hilding Linnqvist, Erie Hallström och
Gideon Börje. Linnqvists »Hjärtats sång»
hör i sin sällsamma skönhet till periodens
mest renodlade bilder. Hallströms
»Sommardag i Haga» lyser av svensk söndagslycka och
en skälvande lyrisk grundton, ett eko av
naturpoesien hos Bellman och C. J. L.
Almquist, medan Börjes »Det döda barnet» har
tongångar, som minna om Erik Lindorms
diktning. Av Axel Nilsson har Eriksson en
gnistrande ljusladdad kollektion. Enbart den
lilla i varje millimeter »täta» och koloristiskt
301
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
