- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioandra årgången. 1943 /
322

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Herman Glimstcdt

Med »Cavalleria rusticana» (»På Sicilien»),
riktningens i musikaliskt avseende egentliga
prototyp (visserligen förebådad av »Carmen»)
har »Låglandet» det gemensamt att den
välbyggda handlingen hämtats från ett
folklivsskildrande, i mordgärning utmynnande
skådespel som före tonsättandet getts med
framgång även utom författarens hemland.
Angel Guimerå har i »Terra baixa», den
kata-lanske diktarens mest berömda »ruralistiska»
dram (flera år efter »Låglandets»
Stockholmspremiär tillgänglig i svensk översättning av
V. E. Lidforss och K. A. Hagberg),
onekligen gjort inviter åt en på effekt och
stämning begiven operakompositör.

Det är lyrisk expansion i många av den på
prosa skrivna pjäsens berättande partier.
Exempelvis: »Skällorna, vattnet från nya
stordiket som rann och rann, morgonbrisen
och Karlavagnen som gick allt längre och
längre bort» — med dessa ord inleder Manelich
(i operan Pedro) den rafflande berättelsen
om sin uppe i bergen utkämpade, senare
symboliskt uppfattade strid med vargen;
denna naturimpression ger ju
stämningskla-ven till den i operans prolog hörda
tonmålningen. Det i speciell mening veristiska gör
sig märkbart redan i skådespelets första akt
när ynglingen för Marta, den honom plötsligt
tillfallna bruden, visar det blodfläckade
silvermynt han som belöning för nyssnämnda
bedrift erhöll av Sebastiano, hennes brutale
älskare. Även i fortsättningen sitter kniven
lös i slidan, även om herdens slutuppgörelse
med nämnde godsherre, »styckets varg»,
utföres med blotta händerna. Speciellt
opera-tänkta synas somliga scenanvisningar, t. ex.
när en sådan vid bröllopståget till kyrkan
föreskriver för folkhopen: »Alla skynda ut
om varandra, ropande: till kapellet, till
kapellet!»

Förklarligt synes det att operan efter
urpremiären i Prag 1903 ej lyckades vinna
beaktande på andra håll. En senare struken
akt måste nämligen delvis ha motsvarat vissa
för en opera alltför långdragna scener i
originalpjäsens sista, tredje akt. Den
internationella framgången infann sig ju först
sedan operan begränsats till två akter jämte
prolog. Denna sistnämnda, vartill
motsvarighet ej finns hos Guimerå, kan med sin
förläggning till de pyreneiska alperna krediteras
librettoförfattaren Rudolph Lothar som
ett fynd; man slipper stycket igenom sitta och
se på en och samma kvarninteriör, och skick-

ligt har för prologen utbrutits och
omgrupperats händelser som endast omtalas i
talpjäsens första akt. 1 denna inledning och
första akten har bearbetaren ganska nära
följt originalet med dess för operakonst inte
väsensfrämmande människoskildring, endels
realistisk och psykologiskt trovärdig, endels
starkt romantiserande med sensationella
moment. Låt vara att longörer undvikits i
slutakten ■—- den har i stället blivit enbart
melodramatisk, krasst publikfriande på ett sätt
som är Guimerå främmande. Men medges
måste dock att visst verkar det spanskt
operaaktigt när librettisten låter Marta
dansa på befallning av Sebastiano och denne
själv får sjunga och spela gitarr därtill. Och
nog kan musikbeledsagning komma de flesta
av oss att lättare undertrycka vår undran
över katalanska rättsförhållanden när den
starke herden efter fullbordat dåd utan
vidare — såsom också sker i taldramat -— bär
bort sin älskade, bort från låglandet till
bergen och friheten. (»Långt bort från
låglandet, från det låga landet», heter det med
framhävd symbolik i originalet; det ibland
uttalade klandret mot den svenska
titelöversättningen synes obefogat.)

»Skulle det kanske vara den folkligare
biograf smaken–-? Sensationen
beräknad per meter kinematograffilm . . .?» —
undrade vid Stockholmspremiären för så
länge sen en indignerad ung recensent, Ture
Rangström, som har sinne för det äkta.
Numera, när för övrigt jämförelse med film inte
är i och för sig diskvalificerande, kan
»Låg-lands»musiken förefalla som en antecipering
av somlig s. k. tjusig tonfilm. d’Albert
hämtade emellertid mycket av sin melodik från
det i jämförelse med Mascagni oändligt
finare veristiska märket Puccini, som han
tillsatte med många från andra håll, främst
Wagner, hämtade ingredienser.
Sångstämmorna växla mellan det i veristisk opera
gängse parlandot, Wagnerdeklamation och
kantabla fraser. Främst till Puccini ansluter
sig den dramatiskt musikaliska stilen med
sitt stämningsfrosseri och sina mosaikmönster
av korta melodiska fraser som upprepas
mycket ofta, visserligen i varierat bestickande
instrumentering.

Även om d’Alberts tonspråk övervägande
är eklektiskt och på sina ställen rent banalt,
kan det ej frånkännas en här och var märkbar
individualitet. Intrycket därav beror inte
bara på att han som någon sagt »talar Puccini

322

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:09:20 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1943/0362.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free