Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Opera- och konsertkrönika
med tysk accent» eller på en harmonik som
trots förkärleken för det insmickrande stora
nonackordet ofta måste kallas raffinerad.
Det finns verkligen några ännu efter Iner
än tre decennier i örat kvarstannade
tonsymboler som ihågkommas som speciellt
Tieflandska, exempelvis: soloklarinettens
inledande, fjällnaturinspirerade, i kvartsprång
något joddlande herdemotiv; det av flickan
Nuri först framförda, på Martas erotiska
underdånighet under Sebastiano syftande
motiv (»Nie komm’ ich von Dir mehr los!»),
vars passionerat smäktande melodik genom
alterationer får dunkel färg och bitter smak;
eller den sorgset sköna fissmoll-kantilena
som beledsagar det svekligt sammanbragta
parets vandring till vigselkapellet.
Hur proportionen mellan inspiration och
»Mache» än avväges, borde man kunna komma
överens om att d’Albert skrivit, om också
inte ett musikdrama, så en opera av det
slag som inte har varit särskilt vanlig bland
den efterwagnerska tyska litteraturen:
smidigt och slagfärdigt illustrerande, vittnande
om den med romanskt påbrå utrustade
tonsättarens sinne för teater.
En god teaterföreställning blev också
reprisen, som inte blott liksom för 12 år sedan
förfogade över Leo Blechs mästartaktpinne,
men nu också utvisade en förnyande
medverkan av en regissör. I motsats till Gunnar
Klintberg, som närmast föregående gång
svarade för iscensättningen och visst även
till skillnad från sin likaledes någon tid vid
Operan engagerade fader har Per Lindberg
visat sig vara en till talscenen hörande regissör
med lycklig hand även för opera. Mest
påtaglig var hans instruktion i genreartade
scener sådana som de tre skvallersystrarnas;
var och en i den av Inez Wassner, Göta
Allard och Brita Ewert bestående trion gick
på som aldrig det — ett saftigt karikerande
som dock i längden föreföll något forcerat.
Men också att det tonsatta teaterstyckets
spelmöjligheter över lag togos fullt ut kunde
påtagligen till god del tillskrivas
gästregissören.
Ännu en ny faktor, väsentligt bidragande
till reprisens succés, var den lyckade
tenordebut -—- vad går upp mot en sådan ? — som i
herden Pedros parti gjordes av Conny
Söderström. Omkring 20 år skall han vara enligt
Guimerås föreskrifter, och här fattades inget
i illusorisk ungdomlighet. I Barcelona har
Manelich (= Pedro), betraktad som en urtyp
för det katalanska folket, fått sin staty rest —
i Stockholm utbröt Conny-feber.
Malm-klingande sång, tydligt textuttal, ett
rättframt, hjärtligt spel, som lät det mänskliga
och känslosanna framträda hos denna
veris-tiska upplaga av på en gång Jung-Siegfried
och Parsifal — det var förtjänster som gjorde
framgången berättigad. Några säkra
slutsatser beträffande omfånget av sångarens
dramatiska kapacitet tillät väl ej själva
rollen: ett stort naturbarn vars oslipade
maner ju kunna vara mer eller mindre
frivilliga. Röstens obenägenhet för själva
tenorhöjden var emellertid tydlig. (Detta lär ha
blivit ännu mer påtagligt i ett renodlat
lyriskt parti som Lyonel i »Martha», vars
förnyade framförande, i anslutning till den
för några år sedan givna reprisen, jag ej hann
höra.)
Att Sigurd Björling adekvat, färgstarkt
förkroppsligade den med all
djurtämjar-brutalitet stilige Sebastiano kunde ju väntas.
Liksom vid föregående repris gav Brita
Hertzberg en i sång och spel intensivt levande
framställning av stadierna i Martas drama,
själavåndan, upproret mot förtryckaren och
det slutliga kärleksjublet; kanske förfinades
väl mycket denna eftertrådda kvinna i vars
reaktioner också ingår en särskild sensuell
åtrå, tänd av den vargbesegrande nye
mannens herkuliska styrka. Likaledes kvar i sina
partier voro Helga Görlin som det troskyldigt
intagande våpet Nuri, Martas »12—-13-åriga»
väninna, och Léon Björker som »80-åringen»
Tommaso. Arne Wirén murrade precis fram
det stillsamt sarkastiska och inåtvänt
upprörda som skall utmärka mjölnardrängen
Moruccio.
Av ingenting kan ingenting bra göras. Här
menas endast att helt kan inte d’Albert
elimineras från det faktum att operaversionen
av »Terra baixa» trots påtalade brister kan
bli en hör- och sevärd föreställning.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
