Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman Gli m stedt
skildring, härrörande från början av
1870-talet, har kunnat användas termen
expressionism; något liknande kan sägas om
kröningstablåns inledande Andantino alla marcia,
vars klockklämtning illuderas genom den
beständiga växlingen mellan de två
prakt-och ångestfullt dissonerande ackorden. I
övrigt är orkesterns roll i båda verken
densamma, stödjande, kursiverande och
stäm-ningsförstärkande, utan symfonisk-motivisk
utarbetning; i »Boris Godunov» användas
dock erinringsmotiv mer talrikt.
I en av akterna, den för Musorgskij minst
karakteristiska, förflyttas åhöraren även
musikaliskt från Ryssland till Polen; det sker
medelst mazurka-, krakoviak- och
polonäs-rytmer. Jesuiten Rangoni — struken vid
denna repris — är en om Meyerbeer erinrande
demonisk-mefistofelisk figur, och en helt
kosmopolitisk kantilena bjuder den
avslutande regelrätta kärleksduetten mellan den
falske Dimitrij och Marina Mniszek, dotter
till vojvoden av Sandomir.
Vid reprisen vann »Boris Godunov»
kritiksuccés, men ej samma publikframgång som
»Chovansjtjina». I någon mån kunde detta
senare förhållande bero dels på det
sistnämnda verkets större rikedom på
omedelbart anslående sångmelodik, dels därpå att
nu saknades det sensationella
överraskningsmoment som en Musorgskij-föreställning
under en så kongenial scenisk och musikalisk
ledning som Isaj Dobrovens innebar. För
egen del skulle krönikören vilja fråga: fick
vi, med samme gästande regissör och
kapellmästare, höra och se »Boris Godunov» såsom
den musikaliska folkopera den är menad att
vara? (Stockholmsoperans program envisas
med att kalla verket för »musikdrama»,
därmed oriktigt idéassocierande det med
Wagners ledmotiviskt psykologiserande dramer.)
Knappast — skulle svaret lyda på den frågan.
Nu skall medges att »Chovansjtjina» är det
mer renodlade exemplaret av det slagets
opera Musorgskij ville skapa. Där finns ej
ens till namnet någon huvudperson, blott
jätteskuggan av den Peter som skulle få
tillnamnet Den store. Och beträffande verkets
form kunde Rimskij-Korsakovs bearbetning
ej annat än i det hela godtas, i synnerhet
som instrumentering av kompositörens egen
hand endast undantagsvis förelåg.
Bearbetning — här röres vid den ömma
punkten när det gäller »Boris Godunov».
Förvisso var det till stor del tack vare Rimskij-
Korsakovs praktfulla instrumentering som
det 1874 urframförda verket kunde,
bokstavligen med pukor och trumpeter, 1904 fira
sin återuppståndelse i Petersburg och senare
från Paris börja sitt internationella segertåg.
Redan tidigt blev dock redigeringen föremål
för kritik, och sedan Musorgskijs eget
klaver-utdrag av 1874 i början av 1920-talet
publicerades i nytryck kunde allmänt fastslås att
Rimskij-Korsakov förfarit mycket
egenmäktigt, ännu mer förvanskande än ifråga om
»Chovantsjtjina». Nästan i varje takt visade
han sig ha företagit betydande förändringar.
Även om en del av dessa kunde motiveras
med hänsyn till en i originalet verkligt
störande teknisk otymplighet, syntes ett flertal
bero på pedanteri och bristande sinne för
Musorgskijs sträva egenart. Uttrycken för
denna glättades på många sätt, genom
avlägsnande av vissa kyrkotonala karakteristika
(helton som ersatts med den i nutida
tonarter brukliga inledningstonens halva
tonsteg), genom utslätande av okonventionellt
kantiga melodi- och deklamationslinjer etc.
Men vad göra när originalpartituret låg
otillgängligt i Mariatcaterns arkiv och verket
således ej kunde ges med Musorgskijs egen
instrumentering? Och själva den
omgruppering av sista aktens tablåer varigenom operan
fick sluta med Boris död i stället för med
de vilda folkscenerna och åsynen av den till
Moskva dragande Gregorij-Dimitrij kunde
synas förklarlig när en genialisk framställare
som Sjaljapin lät styckets tyngdpunkt
förläggas till tsaren.
Men sedan år 1928 har det nyssnämnda
hindret för ett originaltroget återgivande ej
längre existerat. Då utkom på Ryska
statsförlaget Musorgskijs såväl pianoarrangemang
som orkesterpartitur till hans egna två
versioner. (För den intresserade som ej har
tillgång till det nya klaverutdraget, utgörande
första bandet av tondiktarens samtliga verk
och försett med ett klargörande företal av
utgivaren Paul Lamm, kan hänvisas till en
notillustrerad uppsats av Igor Glebov, Revue
musicale 1928.) Framförandet av det sålunda
restaurerade verket, som ägde rum samma år
i Leningrad, visade — skrev den sistnämnde
kritikern -— det meningslösa i legenden om
Musorgskij såsom den icke-yrkeskunnige. Av
särskilt intresse är påpekandet att rösterna
hördes väl genom orkestern; det är nämligen
något som inte alltid kan sägas om
Rimskij-Korsakovs Wagncrinflueradc instrumentering.
328
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
