Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman Gli m stedt
förut omnämnda, av Musorgskij tillagda
tablån och därmed de mest dynamiska
folkscenerna visade sig vara strukna?! Liksom
om en sådan stympning, som i tsartidens
Ryssland företogs av politiska skäl, skulle
göra operan mera publiklockande! Annars
kunna inte bara med hänsyn till
föreställningens längd åtskilliga bortoperationer vara
berättigade, något som särskilt gäller vissa
rätt operakonventionella, tidigare medhunna
men nu uteslutna partier ur den polska akten.
Varför inte också, hur smärtsamt det än
känns, offra några av »inlagorna»?
Med många lysande sceniska och
musikaliska detaljer tycktes uppförandet inte sällan
ge Peterson-Berger vatten på sin kvarn när
han — så sent som vid Theodor Scheidls
gästspel 1929 — trodde att det inte förut
förekommit »en mera hopplös röra av
osammanhängande scentilldragelser utan annan avsikt
än att ge förevändning för musiknummer».
(Vad skulle då samme kritiker ha tyckt om
»Chovansjtjina»?!) I prologens första bild har
den på klostergården församlade mängden
nyss under fogdens hugg och slag tvingats öva
den hjärtskärande vädjan som skall riktas
till Boris, den (hycklat) nödbedde
tsarkandidaten. Då inträda pilgrimer som under sitt
hymnsjungande skola utdela amuletter och
helgonbilder till folket. Någon sådan ceremoni
syntes nu ej till; i stället grupperade sig
massan till oratoriekör, själv uppstämmande
pilgrimssången. Ett konsertmässigt
stämningsfullt slut, men ej det avsedda, såsom
bestyrkes av det nypublicerade, från »Ur-Boris»
hämtade korta tillägget: lyssnande till den
allt mer avlägsna munksången och undrande
över de erhållna fromma gåvorna, göra de på
scenen kvarstannade enkla människorna den
inte om någon andäktig sinnesförfattning
vittnande reflexionen att »ska vi tjuta, så
kan vi ju likaväl göra det i Kreml». (Först här
kommer för övrigt orkesterförspelets äktryska
tema till användning — ytterligare en
anledning att vid en nybearbetning ta med
denna, i Musorgskijs egen senare version
obegripligt nog uteslutna, korta men ironiskt
kontrastfulla slutscen.)
Medansvarig för regi blir ju alltid
dekorationsmålaren, som i detta fall var Benois med
förnamnet Nikolaj och således ej identisk med
den från »Chovansjtjina» kände Alexander
Benois; d. v. s., den nämnde konstnären
hade målat skisser, som vid utförandet på
Operans ateljeer förmodligen ibland modi-
fierats. Liksom i några senare scenbilder
visade sig dispositionen av scenutrymmet ej
riktigt ändamålsenlig: det var på ett mycket
litet område som »folket» måste klämma ihop
sig, med alltför knappt armbågsrum för dess
i originalpartituret detaljerat föreskrivna
beteende. Så mycket större tilltagen var i stället
den i följande bild visade »klostercellen»,
visserligen hållen i vackert milda färger, men
utan den här avsedda intimiteten.
Till de strykningar som komponisten
knappast av konstnärliga skäl eller frivilligt gjort
i den senare avfattningen hör munkens
upprörda berättelse om mordet i Uglitj; denna
ger ju den konkreta motiveringen till Gregorijs
beslut att som föregiven Dimitrij hämnas
dådet. Även i den hos oss givna
bearbetningen kvarstår dock munkens ord om »den
till härskare utsedde mördaren»; Boris bör
alltså redan vid det laget vara krönt.
Kröningstablån har alltid förut getts som
prologens andra bild, men ovisst av vilka
skäl -— möjligen tekniska, men inte logiska
och kronologiska — följde den nu först efter
det samtal som förutsatte kröningen. I denna
bild, som verkligen kan sägas vara i
huvudsak statisk, utan egentlig dramatisk rörelse,
fick emellertid öga och öra sitt lystmäte.
Själva Röda torget med katedralerna i fonden
gjorde kanske i den föregående
iscensättningen en ännu mera fantasieggande verkan. Men
det skådades där ett sannskyldigt bojarernas
intåg, med en rysk-bysantinsk,
brokadskim-rande, ädelstensglittrande ståt, som undan
för undan tycktes stegrad; de bildade också
en både grann och utsökt koloristisk
symfoni, alla dessa efter Benois skisser utförda
kostymer, ornat, uniformer i den oändligt
långa processionen, samtidigt som de och
deras rikt individualiserade bärare gjorde ett
kulturdokumentariskt intryck. Det
sistnämnda omdömet gäller också den slående
kontrasten mellan den till en bländande tavla
amfiteatraliskt uppställda aristokratin och det i
förgrunden ödmjukt knäfallande enkla folket,
som ömsom undanskuffades av brutala
strelt-sergardister, ömsom fick över sig ett regn av
guldmynt. Och till klanglig orgie utvecklade
sig kröningshymnen, vars thème russe
(igenkänt från en av Beethovens
Razumovskij-kvartetter) vid sin reprisering av
Rimskij-Korsakov hopkopplats med
inledningsmusikens förut omtalade två
klockklämtnings-ackord. Den riktiga klockringningen, som
flera gånger med nervöverväldigande verkan
330
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
