- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioandra årgången. 1943 /
335

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Sten af Geijerstam

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Från Stockholms teatrar
Av Sten af Geijerstam

y V RÖN 1 KÖREN känner med ett visst
obehag skyldigheten att påminna om ett
faktum, så allbekant, att det mindre ofta
nämns, nämligen den kvantitativa
ringheten i Stockholms teaterliv. En smula
godtyckligt skär ju denna krönika, som omfattar
talscener med konstnärlig standard eller
någorlunda konstnärlig syftning, bort revyerna
och friluftsunderhållningen.

Spelåret — i denna mening — är av ålder
och ohejdad vana kort i vår lilla stad.
Sommaren är ur stockholmsk teatersynpunkt i det
närmaste ökenartad. Enstaka lustspel kan
enstaka år hålla sig kvar över midsommar,
men eljest får under tiden juni—augusti, då
den teaterintresserade i landsorten tack vare
folkparksturnéerna upplever sin glädjetid,
huvudstadsbon nöja sig med en eller annan
revy, möjligen någon operett samt ett halvt
dussin folklustspel på friluftsscenerna, där
det troget skrattas åt samma figurer år efter
år, därför att det inte finns något annat att
skratta åt. Sedan åtskilliga år har spridda
ropande röster bett och besvurit, att
folkparksturnéerna måtte utsträckas även till den
försummade huvudstaden, men sådana
klagoljud har snabbt tonat bort i den stillastående
atmosfären. Och så inskränker sig spelåret
obevekligt till vid pass nio månader.

I sanningens intresse måste vi emellertid
ännu en stund fortsätta med
gränsdragningen för vårt stockholmska teaterliv.
Dramatiska teatern, den statsunderstödda
nationalscenen, spelar hela
niomånaderssäson-gen. Därutöver har Stockholm, som ju ändå
är en europeisk huvudstad med 600 000
invånare, summa tre, mindre talscener:
Blanche-teatern, Vasateatern och Nya teatern, och
dessa framträder som talscener visst inte hela
vintersäsongen utan endast under en tid
varierande mellan tre och sex månader, d. v. s.
från en tredjedel till två tredjedelar av den
egentliga säsongen, för att under återstoden
av tiden skaffa sig ekonomisk ryggrad för
sin mera konstnärliga verksamhet,
Blanche-teatern och Nya teatern förmedelst revy,
Vasateatern genom att importera Max
Hansen. Syna vi sedan något närmare dessa

teatrars snabbt förflyktade talscensperioder
och notera, att Blancheteatern detta spelår
inhöstat en lustspelssuccé (Väninnor) på över
100 föreställningar och Nya teatern en annan
lustspelssuccé (Jag har rätt att älska) på
likaledes mer än 100 föreställningar, så måste
vi avbryta oss av ren förfäran, för att inte
eliminera bort hela grundvalen för denna
översikt, innan den påbörjats.

Man skall inte jämföra Stockholm med de
stora världsstäderna, och för övrigt skulle
man med all säkerhet där återfinna, helt eller
delvis, vårt eget teaterlivs besvärligheter. En
jämförelse med grannländerna vore mer
givande, men kan just nu av naturliga skäl
inte med behållning företagas. Möjligen skulle
den ställa det stockholmska teaterintresset i
en ofördelaktig dager. Med säkerhet gäller
detta, om vi kastar våra blickar på vårt
grannland i öster. Ser vi bakåt, finner vi fler
talscener per invånare i Stockholm för trettio
eller fyrtio år sedan än vi har nu. Här skall
intet försök göras att leta efter orsakerna.
Man brukar tala om filmens framfart;
Stockholm lär ju ha fler biografer per invånare än
någon annan huvudstad i världen. Ett par
av huvudstadens teaterlokaler har också
nyligen annekterats av filmen. Vad man
tydligast kan iakttaga, är att talscenen har
trängts undan av revyerna. Under kriget
har stadens enda större teaterlokal jämte
Dramaten, Oscarsteatern, råkat i
revyhänder, även om revyn där emellanåt går
under namnet operett.

I början av oktober 1942 (den 3/10) gavs
i Stockholm sju revyer, åtta med
revyoperetten Teaterbåten på Oscarsteatern, medan
endast två talscener, Dramatiska teatern och
Vasateatern, kommit i gång. Så kröp
talscenernas antal upp till tre, en kort tid uppgick
det till fyra. Revyernas antal har hela
säsongen till fram på vårkanten varierat
mellan sex och åtta.

De båda stora och ofta upprepade
önskemålen just nu är en stor seen i stånd att
bjuda Dramaten välbehövlig stimulerande
konkurrens, och en liten konstnärlig studio,
med eller utan anslutning till Dramaten. Vi

335

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:09:20 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1943/0375.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free